Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tack, käre gosse», sade Engelbrekt och räckte sin hand
mot Nils, som fattade den och med en strålande blick, fuktig
af tårar, såg upp till honom, »du kan ej förstå, huru ljufliga
dina ord äro för mig. Ditt straff må blifva, att du hälsar
din moder från Engelbrekt Engelbrektsson och tackar henne
för den stund af glädje, hennes lärdomar till dig nu beredt
mig.»
»Vore jag nu i de åren, att jag finge föra svärd och
sköld, så följde jag eder, om I villen taga mig med eder»,
sade ynglingen lifligt, »ty så mycket kan jag förstå, att den
väg, som I vandren, är visserligen ärans väg.»
»Den vägen står alltid öppen, Nils Bosson, för hvarje
man! Och jag är viss på, att fru Karin Stures son aldrig
skall vandra någon annan.»
»Så visst som mina böner höras af Gud och S:t Erik
konung», genmälte ynglingen och slog sig för sitt bröst,
»blifve denna hand förtorkad, den stund den drager svärdet
annat än för Sveriges allmoge.»
»Gud välsigne dig, gosse», sade Engelbrekt rörd, »visst
blir du en man med tiden, därest du får lefva!»
Därmed släppte han ynglingens hand, och hans öga följde
med välbehag de raska och kraftfulla rörelserna, då ynglingen
kastade sig upp i sadeln.
Ett moln af damm utvisade ögonblicket därefter den väg
ynglingen tagit.
Men Engelbrekt fortsatte sin väg, och nu blickade han
liksom lättare och friare omkring sig. Det var som han
sade: ynglingens ord voro musik för hans öron. Det var en
solstråle i det mörker som omgaf honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
