- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
305

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GRÅMUNK ARNE.

305

»Här föregå viktiga saker», hviskade han, »och ingen tid
är att förlora. Det gäller Engelbrekt och Sveriges rike och
dig själf och din käresta, Herman. Allt beror på, om kungen
vinner eller förlorar nu på mötet. Du får veta allt där i
klostret. Jag har kåpa med mig och lösen . . . Nej, nej, fråga
intet, vill icke du, så går jag. .. spånaden måste kännas i
grund för att kunna upprifvas i grund. Sedan vill jag
berätta dig allt. Krämarsvennen var ingen annan än långe
Magnus. Mårten Skrifvare är här ... I klostret församla sig
nu riksens herrar och män ... lösen är: Franciskus och den
heliga Klara! — Jag tager Brand och för honom till Henrik
Klensmed.»

Under det Erik talade, hade ban uppvecklat sitt kläde
och kastat öfver Herman en gråmunkekåpa. Herman var
ett ögonblick oviss om, hvad ban här borde göra. Det bjöd
emot att under en förklädnad liksom smyga sig in i
främmande egendom, men här var det dock fråga om fiender, om
Engelbrekt och fäderneriket, och detta bestämde honom.

På en omväg kom ban ned emot träsket och följde där
gångstigen fram till klostret, där ban utan svårighet
insläpptes. Till hans lycka hade en annan gråbroder blifvit
insläppt strax före honom, och ban följde samma riktning
som denne, eljest hade ban sannolikt förrådt sig genom sin
obekantskap med samlingsplatsen för detta munkamot.

Munken försvann i en byggnad på södra sidan. Herman
släpptes äfven utan svårighet in i byggnaden, men här hade
hans vägvisare fått för stort försprång. Herman skyndade
fram genom en lång gång, från hvilken andra hvälfda gångar
ledde både åt höger och vänster, men ingenstädes stod munken
att finna. Alla utgångar voro äfven stängda och ej ett ljud
hördes i den stora byggnaden, så att det tycktes fåfängt att
hoppas på främmande hjälp, äfven om nöden tvingat att
anlita en sådan och våga ett farligt spörsmål. Tystnaden,
ovissbeten och oron drefvo till slut Herman till det yttersta.
Han gick in i en af sidogångarna, fullt besluten att här våga
en fråga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0645.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free