- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
330

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

orörligt, som om mannen utgjort en bildstod, huggen ur
granithällen. Endast ögat, som oafvändt var fäst på
herresamlingen där nedanför, tillkännagaf då och då genom en
blinkning, att jätten lifligt deltog i hvad som tilldrog sig
framför honom.

»Ädle herrar och svenske män», hördes då Engelbrekts
djupa och klangfulla stämma, »stunden är kommen, då
Sveriges rike skall mottaga sin konung, och såsom vi hoppas,
skola goda dagar återvända till oss med honom, så vidt som
han nu månde vara sinnad att redligen hålla de eder han
svurit och de löften han gifvit. Jag minner eder ock på i
den heliga trefaldighetens namn edra egna eder och löften,
I herrar af riksens råd och I öfrige riksens herrar och män!
Konung hafve vi tagit oss för att lag styrka och frid hålla,
men icke för att bryta lag och frid, se det månde vi nu
hafva visat konung Erik, jag, Engelbrekt, och mina
medhjälpare alla. Därmed månde ock mitt värf vara fylldt, och,
efter människotanke att döma, månde jag nu i edra händer,
vördigste värdige fäder och gode herrar, kunna öfverantvarda
den makt, som I gåfven mig på mötet i Arboga i januari
nu sistlidne.»

Ett sorl af förvåning genomgick de uppmärksamt
lyssnande herrarnes led, medan man i ett och annat ansikte,
såsom i herr Nils Gustafssons, grefvens af Ewersten och
biskop Tomas, såg ett drag af oförställd beundran för talaren.

»Väl skulle jag hafva sagt dessa ord till konung Erik
själf», fortsatte Engelbrekt, »men mig synes, som om
försoningens väg bör redas så jämn som möjligt, och konung
Erik kommer nu till oss, icke som fiende, utan för att göra
allt godt igen. Måhända vore min närvaro störande för
underhandlingarnas gång, eftersom nu konungarnes sed är
sådan, att de ogärna lyssna till dens tal, för hvars hand de
måst böja sig; och jag och mina medhjälpare hysa det
förtroende till riksens herrar och män, att de skola tänka på
riksens frihet och lagbok i första rummet. Därför vill jag
draga mig tillbaka till mitt Örebro, som jag må behålla i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free