Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friar till Sveriges rike, då månde väl hans sven gilja en
grefvedotter!»
De båda unge herrarne skrattade, så att det gaf genljud
i skogen, och bakom dem samlades en tät skara af svenner,
som blifvit efter under ridten förut.
»I edert ställe, Magnus», fortsatte herr Ture, »skulle jag
skynda med bröllopet. Bruden kunde vara sin kos, innan
hennes handske där hunnit blifva rätt hemmastadd som
prydnad i eder hufvudbonad.»
Det var den hermelinsbrämade handsken, som herr
Magnus ryckt till sig ur grefvedotterns bälte under gästabudet
hos Jösse Eriksson på Västerås slott.
»Innan den är andra året gammal, skall mitt bröllop
hafva stått ...»
»Dessförinnan, och nu i denna stund ären I skyldig mig
ett ord till svar, Magnus Bengtsson», utropade Herman och
fattade tygeln till hans häst.
Riddaren stirrade på det bleka ansiktet och gjorde en
rörelse liksom för att slå undan den djärfva hand, som
vågat hejda hans gångare.
»Viljen I med fullt uppsåt skymfa, så månden I ock taga
rättelsen emot ... Slikt tal som edert fordrar blod enligt
riddaresed, och jag vill hafva upprättelse ...»
»Där skall du få hvad du begär», ropade den vredgade
herr Magnus och drog sitt svärd för att med flatsidan slå till
Herman.
Men denne såg icke så snart svärdet blixtra öfver sitt
hufvud, förrän han fattade riddaren om lifvet och med ett
djärft hopp kastade sig upp bakom honom på hästryggen.
Med jättestyrka klämde han riddarens armar till sidan, satte
sporrarna i hästens sidor och försvann ur de förvånade
åskådarnes åsyn. Herr Ture Turesson sprängde omedelbart därpå
bort i samma riktning, och svennerna följde honom.
Nedanför skogen utbredde sig en äng, och där hade den
vilda ridten stannat. Herr Magnus hade med en förtviflad
ansträngning kastat sig ur sadeln, men Herman hade därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
