Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geologi - Vattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
ningar i det inre af jorden och äfven sträcker
sin verksamhet uppåt. Det på eller invid jordytan
befintliga vattnet har äfven sin stora betydelse, men
ingriper på ett helt annat sätt i jordens utveckling,
i korthet sagdt såsom utjämnande de höjder, hvilka
de bergbildande krafterna och vulkanismen i samband
med det heta vattnet uppdrifva.
Vattnet är stadt i ett oafbrutet kretslopp på
jorden. Ur haf, sjöar och floder afdunstar det
genom värmets inverkan och stiger upp i luften under
form af vattengas, som förtätas till fina droppar
och bildar moln, hvilka med luftströmmarna föras i
olika riktningar. Så länge värme råder, bibehålles
vattnet i gasform, men sjunker temperaturen, återgår
det till flytande tillstånd och faller ned som regn
eller, dä afkylningen blir ändå starkare, som snö och
hagel. Sedan vattnet sålunda återkommit till jordytan,
fortsätter det omedelbart sitt kretslopp. Delvis
afdunstar det åter och stiger upp i luften; större
delen flyter fram på jordytan, bildande bäckar,
åar och floder, medan åter en annan del tränger
ned i jorden och där äfven är stadd i o af bruten
rörelse. Vi bortse naturligtvis nu från det djupare
nedträngande vattnet och fästa oss endast vid det, som
flyter nära ytan och icke påverkas af det inre värmet.
Taga vi, till en början, i betraktande det under
jordytan cirkulerande vattnet, så möter oss här först
källbildningen. Vissa af de jordlager, som betacka
berggrunden, t. ex. sand och grus, genomsläppa det
nedträngande vattnet utan någon svårighet; andra
åter, såsom lera, äro ogenomträngliga eller nästan
ogenomträngliga. Då sålunda vattnet träifar ett lager
af förra slaget, sipprar det igenom och fortsätter,
tills ett lerlager möter, då det tvingas att söka sig
väg emellan det genomträngliga och det ogenomträngliga
lagret. Detta dess underjordiska lopp fortfar så
länge, tills i någon däld eller sluttning lerlagret
träder fram i dagytan; då kommer också vattnet fram
och bildar en källa.
Det är naturligtvis icke på alla ställen lika gynnsamt
för källbild-ning, men man kan ofta af jordlagrens
beskaffenhet afgöra, hvar vatten är att anträffa,
och söka sig till det genom brunnsgräfning eller,
då det framflyter på större djup, genom borrning. Den
linje, efter hvilken vattnet på detta sätt framflyter
under jordytan, kallas grundvattenslinjen, hvilken
naturligtvis har ett ojämnt förlopp i förhållande
till själfva jordytan.
Vattnet har, som bekant, förmåga att upplösa en mängd
ämnen, och under sitt lopp belastar det sig äfven
med sådana. Vi behöfva icke gå längre än till våra
s. k. mineralkällor för att få exempel härpå. De
flesta svenska rnineralkällor hålla järn, såsom de
vid Porla, Ronneby, Karlstad, Rindö m. fl. Andra
innehålla vissa salter upplösta, såsom Torpakällan
i Västergötland och källorna vid Helsignborg och
Barnlösa i Skåne. I utlandet förekomma en mängd
mineralkällor, af hvilka en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
