Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fortsättning på små kapitel om kattens psyke - III. Kattens sinnen. — Att ta och ha en katt. — Sant och lögn om katten. — Vanor och ovanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KATT 157
där, och sakta skaka handen fram och
tillbaka. En alldeles särskild lyckokänsla genom
-bävar djuret, ända in i dess innersta nerver:
han har sin herre!
Det är bara med en hund, man uppnår detta,
tänkte jag först, men beslöt göra experimentet
med Zeppo. Och se, sannerligen lyckades det ej
redan första gången, jag kände den lilla nosen
borra sig fastare och djupare i min hand, och
fast han knappt kunde andas, slöt han ögonen
i hänryckning som hade han varit vargspetsen
Buck (eller var den nu hette). Sen dess har
det blivit en vanlig smekning — och den mest
guterade — och som allt i kattvärlden skall
heta något hos en obotlig och fanatisk kattvän,
kallas det att Zeppo »papplas», ett av de många
uttryck han kan.
I denna förbindelse kan kanske nämnas
kattens förmåga att ge uttryck åt sina känslor
även genom skratt och gråt. Av djur som
jag själv sett kunna skratta äro hästen,
hunden, apörna (markattor) katten och papegojan.
Man måste naturligtvis icke jämföra med de
mänskliga skrattmusklernas organism eller ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
