Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag aktade mig nog. Kom nu väl ihåg, att I skolen
bevittna vad I sett.»
Sex vitmålade årblad blixtrade mot den uppgående
solens första stråle.
Båten tycktes flyga över böljorna.
Ännu hade de falska fyrtändarna något försprång. Men
då de sågo, att de ovillkorligen innan kort skulle
upphinnas av den bättre bemannade storbåten, satte de hastigt till
segel, ändrade kurs och styrde rakt till sjöss.
Med raseri såg Georg sig vid detta helt och hållet
opåräknade fall nära nog urståndsatt att uppnå de djärva
sjörövarna. Ett ögonblick tvekade han mellan begäret att
fortsätta jakten och den kanske klokare åtgärden att
genast resa in till Torekov för att anmäla skeppsbrottet och
avgiva sjöprotest, då hans uppmärksamhet vändes på
samma seglare, vilken han, såväl som Månsson och Svarte-Jan,
en stund förut hade upptäckt.
Seglaren, ett litet lustfartyg, tacklat som en örlogsman
och med målade skottgluggar, hade nu kommit inom
prej-håH.
»Båt, ohoj — varifrån, varthän?»
»Båt till förolyckade briggen Elvira Kornelia, strandad
på Hallands Väderö, kapten Letsler — falska fyrtändare
och vrakplundrare eftersättas.»
Vidare kommunikation kunde icke äga rum, emedan
jakten redan var så långt förbi, att ingenting mera kunde
höras.
Men Georg såg, att den brassade bidevind, satte till
alla segel och styrde efter vrakplundrarnas båt.
Efter en kvarts timmes jakt såg Georg, att båten var
upphunnen och med en dragg, som blivit kastad däri, halad
intill fartyget. Qch så giriga om sin kaptens ynnest hade
Elvira Kornelias matroser visat sig, att vrakplundrarna
ännu befunno sig i sin egen båt, då Georgs lade intill.
Så snart Månsson och hans medbrottslingar sett sig vara
eftersatta av den främmande seglaren, hade de genast
kastat den rövade kaminen, spegeln och blecklådan över
bord. De tvenne förstnämnda hade naturligtvis sjunkit,
men den senare, det största och farligaste beviset på deras
brott, flöt till deras obeskrivliga förvåning på vattnet lika
lätt som en kork och upptogs av Georg. De förstodo ej, att
den var försedd med en dubbel lufttät botten, en sådan
som sjömännen numera vanligen bruka att förvara sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
