Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den plikt, som redan bort vara uppfylld!»
»Jag förstår!» Elviras kinder blevo nu lika vita som
de nyss varit röda.
»Och vi få ej mera se herr kapten på Helgenäs?»
»Nej, vad skulle jag göra här? Huru skulle jag drista
att komma hit, ifall... ifall Fanny vill taga mig till godo?
Om hon anser sig böra och kunna tillgiva mig, då kommer
jag icke mer till Helgenäs — jag vill då på många år icke
ens återvända till Sverige.»
»Och kapten Letslers hustru?»
»Hon», svarade Georg, med osäker röst, »min hustru,
om hon blir det, följer mig!»
Åter flöt blodet i stormiga vågor genom Elviras ådror;
men hon steg upp, påtvingade sina läppar ett leende och
gick med. stadiga steg ut och uppför trappan till sitt rum.
Dit inkommen, nedsjönk hon på första stol, förvandlad
från en lugn, stolt skönhet till en med svartsjuka, sorg och
förtvivlan kämpande kvinna. Men blott en minut satt hon
här med sammanknäppta händer; i den nästa kastade hon
sig handlöst ned på soffan och gav helt och hållet vika för
den vilda oordningen i sitt sinne. Konvulsiviska
snyftnin-gar skakade hela hennes kropp, men hon grät ej en enda
tår. Hennes ögon brunno, hennes blod brann, hennes själ,
hennes hjärta, hennes huvud, allt stod i låga. Hon hyste
en liknelse till önskan, att krafterna måtte övergiva henne
och alla sinnen domna. Men långt därifrån — de förblevo
spända, och spända till den yttersta höjd: hon fick en
mångdubblad förmåga att lida.
Det knackade på dörren.
Kommendörkaptenen inträdde och varseblev med djup
förskräckelse sin dotters tillstånd.
Hon stod lutad mot väggen, synbart i behov av stöd,
och hennes anletsdrag voro förvildade och spända.
»Hur i Guds eviga namn, mitt älskade barn, är det
fatt? Du har blivit häftigt sjuk. Ådern måste upp — allt
blodet har ju rusat till huvudet...»
»... och hit» — hon tryckte våldsamt handen mot
hjärtat — »det springer sönder: jag saknar luft, jag kvävs...
jag...»
Kommendörkaptenen lade henne på soffan. Och anande
orsaken till Elviras tillstånd, ilade han själv, rädd att göra
något väsen, som kunde blottställa henne, om det trängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
