Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in genom nyckelhålet. Då såg jag en syn, som mitt minne
troget ännu varje dag låter mig återskåda.
Richard stod vid bordet med ena handen stödd mot dess
skiva. I den andra höll han Leopoldines porträtt. På
hans ansikte kämpade förtvivlan. Han grät, han tryckte
porträttet häftigt till sina läppar, han höll det åter långt
ifrån sig, och då förvredos hans anletsdrag i ett så
förfärligt kval, att jag därvid kände dödens kyla isa mina
lemmar.
Jag klappade åter, och denna gång så hårt, att han spratt
Men i detsamma hörde jag lätta steg i trappan. Jag drog
mig hastigt bakom den dörr, som ledde till korridoren,
inom vilken mitt rum var beläget, och knappt hade jag
hunnit tillsluta den efter mig, än jag genom springan såg
Leopoldines gestalt i den vita nattdräkten sväva fram mot
Richärds dörr. Det var hon, som nu klappade på.
»Vem är det?» frågade Richard.
»Jag, min älskade?» svarade hon med oskuldens säkra
uttryck. »Jag är orolig för det du ej kommer.»
»Och varför så?» yttrade han strävt.
»Gode Richard, släpp mig in!»
Han gläntade på dörren. »Gå och lägg dig, Leopoldine!
I morgon skall du höra av mig: i natt vill jag vara
ensam.»
»O nej, jag besvär dig, jaga mig ej ifrån dig... Du
har en sorg — dela den med mig!»
Dessa ord tycktes bringa honom nästan i raseri. »Gå,
olyckliga, ovärdiga!» utbrast han häftigt och slog dörren
i lås.
Jag trodde mig få se Leopoldine digna ned vid detta
hårda tilltal, men jag hörde henne i stället med en röst,
som på en gång uttryckte förolämpad stolthet och hj
ärtslitande sorg, säga: »Så farväl, Richard — dessa ord skall
du komma att ångra!»
Uttrycket, sannfärdigheten i hennes ton måtte genast
hava slagit honom, ty han öppnade åter dörren: »Kom
tillbaka, Leopoldine!... jag vill höra dig!»
Men Leopoldine kom ej. Hon var träffad i sitt hjärtas
heligaste känsla.
Ännu en gång ropade han med flämtande röst: »Kom,
Loepoldine, och jag vill anse det som ett tecken till din
oskuld!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
