Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med stor rörelse, »o, så vet då, att jag tror, det dina böner
tillvunnit mig det lugn, som var nära att åter gå under!
Jag känner mig ännu matt och förlamad, men endast till
kroppen: själen har med nytt mod rest sig ur striden. Gud
har icke förkastat mig, ty jag erfar i mitt hjärta, att du
ännu älskar mig med samma kärlek.»
»Icke med samma kärlek, pappa — nej, med en vida
starkare! Har j ag ej tillräckligt häftiga lidelser för att
begripa makten av passionens stormar, och har jag ej hjärta
för att fatta det omätliga kvalet av ett liv sådant som pappa
fört! Nu är dock allt längesedan förklarat och försonat
där uppe, försonat i himlen, försonat på jorden!»
Längre fram på förmiddagen, då de tillsammans sutto
i Nicolines kammare, meddelade de sig över det, som rörde
Georgs ömtåligaste angelägenhet.
»Tillskyndas pappa en djup sorg, om Helgenäs för alltid
går förlorat för oss?» frågade Georg.
»Blott din sällhet icke går förlorad, så får du själv, min
son, bestämma, om den skall sökas på Helgenäs eller
Strand.»
»Denna förändring i pappas tankar kostar pappa mycket
— det är jag säker på!»
»I går skulle den hava kostat mig bittra suckar, ty
ännu misstänkte jag icke då hur stor del min egen
själviskhet hade i hoppet om din lycka. Men denna natt
har lärt mig bättre bedöma mig själv. Jag har försakat
alla jordiska önskningar, och det med glädje. Var därför
lugn, min Georg! Hur än ditt val utfaller, skall jag
välsigna det: då det grundlägger din sällhet, grundlägger det
även min.»
Georg kunde ej hindra sig ifrån tanken på hur väl det
varit, om hans far förut uttalat de orden — i det fallet
skulle denna villosamma tvekan icke hava inträffat. Och
ehuru han ej ville tillstå för sig själv, kände han, oaktat
sin yttrade glädje, ett slags tomhet genom denna hastiga
överensstämmelse i huvudsaken. Han var försatt i ett helt
främmande tillstånd, vida skilt från det, med vilket han
under två års tid gjort sig så förtrolig. Han hade väntat
sig den vanliga striden, väntat övertalande av alla slag,
väntat, att hans önskan skulle bliva motverkad genöm
varma skildringar om Elviras kärlek och sorg och framför allt
genom hans fars egen smärta vid att se det kära Helgenäs
gå ur släkten. Men ingen strid, intet övertalande kom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
