Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Elvira, nu är du icke fullt uppriktig... Men låt mig
göra dig en fråga, den jag ber dig öppet besvara: För
vems nöje önskar du att bjuda Fanny till fartyget? Icke
kari det vara för hennes, ty om du blott för ett ögonblick
försätter dig i Fannys läge, tror jag, att du icke skulle
finna en sådan bjudning angenäm. Icke heller kan det vara
för mitt, ty ehuru min kärlek fullkomligt slocknat, har dock
den kvinna, som jag en gårig älskat, alltid anspråk på min
aktning: hon kan åtminstone fordra, att jag icke
förolämpar henne. Det blir således endast ett enda fall kvar...»
»Och detta fall», svarade Elvira, vars kind nu blossade
och brann, »varken kan eller vill jag förneka! . Det är,
öppet talat, för mitt, icke nöje, utan ltign, som jag
nödvändigt vill se dig och henne tillsammans just på fartyget.
Gode, dyre Georg, du får icke neka mig det! Dina ord,
ditt varma försvar för henne ha redan väckt osälla känslor
i mitt bröst — du nekar ej ?»
»J°> nekar!» sade Georg, och även på hans kind .
blossade nu en högre färg.
Han älskade sin hustru nästan till avguderi, men han
kunde ej därför frångå sitt lynne, sin karaktär. Elviras
tvivel voro förnärmande, och han ansåg som en hederssak
att ej giva efter. Detta var dessutom en gärd, som han
vore skyldig Fanny.
På Georgs avgörande ord, vilka blivit uttalade, om icke
med hela hans forna häftighet, dock i en ton som vittnade
om meningsallvar, följ de några ögonblicks tystnad.
Elvira hade växlat färg, hennes ansikte var nu så vitt
som skummet på vågens topp, och inom henne gingo
vågor, dem hennes oroliga sinne ägde varken förmåga eller
mod att behärska. Med en hastig rörelse drog hon
slutligen sin arm ur hans. Hon hade synbart ansträngt sig till
det yttersta, i hopp att han skulle återkalla sina ord, men
då detta icke skedde, kastade hon sig på soffan, betäckte
sitt ansikte med händerna och gav fritt lopp åt en ström av
tårar.
Att första gången se en älskad hustru gråta är något
som ingen man med mildare känslor förmår uthärda utan
att försöka avtorka dessa tårar. Så var nu förhållandet
med Georg, ehuru han i själva detta ögonblick ej var i
stånd att dölja för sig, det Elviras tårar ej flöto från
någon ädel källa. Och likväl hade han, efter de kärleksvarma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
