Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heténs gränser! Vill du icke i avseende på nämnda fråga
först höra Georgs vilja av hans egna läppar?»
»Nej, jag skall verkställa den innan den uttalas.»
»I så fall ursäktar du om j ag, såsom ombudsman i detta
sterbhus, icke kan tillåta dig att gå så långt Min
nådigaste Elvira, trappan måste tills vidare förbliva orörd!»
Rodnande vid Hennings djärva försök att spela härskare
uppreste sig Elvira och yttrade till Ignelius med en ton,
som för första gången i hennes liv, då hon talade till
honom, utgjorde en ovillkorlig befallning: »Nu genast, inom
en timme, skall arbetet begynna — det är min vilja!»
Aldrig ljöd en befallning ljuvligare i mänskliga öron än
denna i gubbens. Och timmen var ännu icke halvliden, då
tio karlar stodo församlade kring sagotrappan, vars stenar
äntligen skulle finna ro i havets famn *.. Skulle nu
även, såsom barden lovat, en evig ro bosätta sig inom det
åldriga herresätets murar?
Från den dagen övergav Henning hoppet att kunna
inverka på sin släkting. Och ehuru hans för långt drivna
nit aldrig mera omnämndes, lät Elvira honom otvetydigt
förstå, att det endast var kärlekens välde hon erkände, och
att, när hennes make var borta, hon väl i nödfall kunde
styra själv på Helgenäs.
I augusti hade Elvira svar på de brev, som underrättade
Georg om hans svärfaders död. Det andades den varmaste
kärlek och tacksamhet till den döde.
Hösten nalkades.
Före slutet av oktober eller början av november kunde
hon icke hava Georg hemma. De hade överenskommit
att mötas i Göteborg, där fartyget skulle lägga upp för
vintern.
Men då de gulnade bladen började nedregna över
sten-riddarna, som stodo så dystra och mörka vid sidorna av den
nya trappan, fattades Elvira mäktigt av tanken att kunna
göra sin make en annan, en kärare överraskning.
Hon underrättade Ignelius, att hon nu ärnade företaga
•den på sommaren så smärtsamt avbrutna resan till
Johan-aiisskäret, för att med hela styrkan av sin lilla vältalighet
söka förmå enslingen att göra henne sällskap tillbaka.
»Nu», sade hon, »nu då han vet, att blott vi tre, min Georg,
jag och gamle Ignelius, finnas här, tycker jag, att han
bor-<le vilja återse sitt Helgenäs, se sin sonson, som jag nu
i sena hösten ej kan taga med mig. Men skulle jag än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
