Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke lyckas att få bereda Georg den oerhörda glädjen att
finna sin far här i bägges hem, så skall jag åtminstone
kunna fägna honom med nya varma hälsningar, och huru
mycket skall det icke dessutom fröjda och behaga honom,
att jag ändå gjort försöket!»
Ignelius, som av erfarenhet kände, att hans unga
matmoder aldrig mottog råd där hon blott ville ha bifall,
gjorde endast några invändningar i avseende på hälsan,
årstiden o. s, v. Men när hon sade: »Jag är ju nu så frisk,
att jag aldrig varit starkare, och är det ej dessutom bättre
att vara i verksamhet än sitta hemma den sista månaden
och lida av oro och längtan så att jag blir blek och ful tills
han kommer», då, ehuru han hjärtligt önskat kunna avstyra
denna resa — en önskan vartill han hade sina skäl — måste
han dock bifalla. Likväl bad han, att Elvira skulle lova
honom att ej dröja över en vecka på Johannisskäret och
för allt i världen icke med detsamma resa till Göteborg, »ty
då», sade gubben oroligt och bevekande, »bleve den lille
alltför mycket lidande.»
»Frukta icke, käre gamle vän, att jag så länge skulle
ha hj ärta att vara borta från min lille avgud! I dag ha vi
den sista september, den 12 och 13 oktober är jag tillbaka,
och jag reser bestämt icke till Göteborg förrän omkring
den 29 — det vore rysligare än allt annat att ligga där
ensam och vänta!»
Och nu följde genast handling på beslutet. En fattig
änka, som vid Elviras giftermål kommit till Helgenäs
såsom husfru, fick det dyrbara förtroendet, att taga moderlig
hand om den lille Georg, vilken hon redan samfält med
Elvira vårdat från hans födelse, och utan att ens Henning
eller Vendela fått erfara ett ord om hennes förslag satte
sig Elvira i vagnen.
Men just då Ignelius skulle slå igen fotsteget, överfölls
hon av en så häftig rörelse, att gubben förundrad blickade
upp på henne: hennes kind hade bleknat, en iskall fasa
bävade genom hennes lemmar. Hon sprang åter ur vagnen
och upp på sitt barns rum, ryckte gossen ur vårdarinnans
armar till sitt bröst, överhöljde honom med kyssar och
tårar och visade alla tecken till icke blott en mors naturliga
sorg, då hon skiljes från sitt barn, utan till en verklig
förtvivlan, en ångestfull, bävande, tröstlös förtvivlan.
»I Guds namn, detta går aldrig anU sade gubben med
verkligt faderlig röst... »Jag låter spänna ifrån?»
11 B Enslingen på Johannisskäret II.
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
