Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin far som, Ignelius, att han med säkerhet hoppades vara
hemma i början eller åtminstone vid mediet av oktober,
men som detta skulle bli en överraskning för hans älskade
hustru, hade hon fått förbliva i den tron, att de skulle
mötas i Göteborg vid slutet av nämnda månad.
»Var», tänkte Elvira, där hon, med huvudet lutat i
handen, satt och vaggade av och an, »var finnas väl sådana
lidanden som dem en sjömans hustru får utstå!»
Hennes oro tilltog. Det var henne omöjligt att längre
kvarbliva varken i sängen eller kammaren: hon kastade
på sig sina kläder, stack de små fotterna i ett par tofflor
och trädde så, med det påtända ljuset i hand in till Letsler,
som, alldeles oförberedd på detta besök och fruktande att
icke genast äga nog välde över sig, fann för bäst att låtsa
sova.
Elvira gick sakta fram emot sängen och lyste på
honom. Hon blev förfärad... hon hade så när skrikit till:
aldrig hade far och son synts henne så lika som nu, då
Letsler sov. Hon tyckte, att hon såg sin Georg på
dödsbädden, ty dessa drag voro ju alltför bleka att tillhöra
livet. Och hennes heta tårar, framkallade av blotta tanken
på något så förfärligt, föllo på Letslers ansikte.
Han låtsade då vakna och frågade med oro: »Kan du
ej sova, mitt barn?»
»Nej, pappa... men förlåt, att jag kommer och stör!
Fastän jag vet, att min Georg icke kan vara i detta
farvatten är jag likväl intagen av dödlig ångest____ O, det är
ju andra seglare ute under denna förfärliga natt! Tänk,
hur mången hustru nu vakar och beder... j ag vill vaka
och bedja med dem!»
»Du är så lätt upprörd, mitt barn! Men efter du ej
kan sova, så sätt dig här hos mig och låt oss språka en
stund... Tänk på slutet av den här månaden! Då
kommer glädjen och färgar din kind med andra rosor än de,
som nu sitta där. Men du får icke bli otålig, om det dröjer
in i november!»
»Nej, han har berett mig på detta! Men den sista
oktober vill jag bestämt vara i Göteborg: han har
uttryckligen bett mig att ej resa förr.»
Letsler nickade. Han visste ju för väl vad denna
Georgs bön åsyftade: endast att hålla den älskade vid lugn
och mod. Och nu vände Letsler sin blick mot det stora
uret, som hängde över dörren. Klockan led mot fyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
