Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tre timmar till dager!» sade Elvira. »Har man
någonsin hört sådan storm?»
»Många gånger, mitt barn ... Men du fryser — knacka
^å hos Nisse, så kommer han ut och eldar och kokar kaffe
at dig!»
Elvira var ytterst beredvillig härtill: hon kände en
riktig lättnad vid tanken på en värmande brasa och hoppet
att vidare slippa vara ensam.
»Snälle Nisse, vakna och kom med eld!»
»Strax, kära fru — jag sover ej.»
Brasan flammade, kaffet ångade i kopparna, Elvira blev
bättre till mods.
Klockan hade skridit fram emot sex, då på en gång
ljudet av en annan röst än stormens kom att öka morgonens
fasor: det var rösten från en kanon, som gav den dånande
signalen efter hjälp.
»Store Gud, vad var det? O, jag förstår» (den unga
dödsbleka kvinnan sammanknäppte sina händer), »någon
är i nöd! Kommer det lotsar ut, min far?»
»Helt säkert. De försumma aldrig sin plikt, om det
ligger, inom mänsklig förmåga, att uppfylla den.»
Några förskräckliga minuter förflöto. Då hördes åter
€tt skott ifrån sjön.
»Jag vill upp på höjden, pappa — jag måste se om jag
kan skönja något.»
»Omöjligt, mitt barn! Ännu ha vi ju knappt en skymt
av dag.»
Och Nisse, vilken i detsamma inträdde med ett utseende,
som tydde allt vad han led av att veta någon vara i fara,
försäkrade att, då han med sina vanda ögon icke kunde
upptäcka det minsta, det aldrig vore värt för unga frun
att försöka. Dessutom skulle stormen rent av taga henne
från marken!
Men Elvira stod ej att återhålla. Hon klädde sig varmt
och ordentligt, och slående sin arm om den gamles hals,
sacle hon avbedjande: »Se ej så oroligt på mig, pappa, det
är mig omöjligt att bli inne, och var säker, att jag står på
fotterna!»
»Du är alltför envis, min dotter — lyssna, jag ber dig,
till mina böner!»
»Nej, ack, nej, nu förmår jag blott vara olydig... I
mitt hjärta känner jag en oro, som driver mig dit ut!»
Hennes läppar vidrörde Letslers kind. Därefter försvann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
