Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon snabb som vinden och nästan buren på dess vingar
uppför klyftorna, tills hon nått avsatsen under den högsta
toppen. Här satte hon sig bredvid det skyddande värnet
av ett .utskjutande stenblock.
Hon ansträngde sina ögon för att kunna genomtränga
morgonskymningen. Men fåfängt: till en början syntes
himmel, hav, berg och klippor ännu sammanblandade i en
oredig mörk massa, genomlyst endast av det vita, välvande
skummet från bränningarna.
Äntligen randades dagen.
Och nu syntes de dimmor, som under natten höljt
himlens fäste, likt avslitna trasor hänga och fladdra i luften.
Utsikten var fri, men ändå skönjde Elvira ingenting annat
än ett vidsträckt mörkt gap, över vilket orkanen rasade
fram och åter. Fåfängt följde det forskande ögat den
svarta randen vid horisonten, förgäves spejade hon utefter
havet i alla riktningar: ingen seglare upptäcktes.
»O», tänkte hon i sin ångest, »kan han redan ha gått
under — har ingen lots vågat sig ut att vägleda
honom... Vilket liv är ej sjömannens! Min Georg, min
Georg, var är du nu? Gud, om jag visste det... ack, hur
tålig jag ville vara, ja, jag ville vänta hela långa vintern,
om blott jag visste, att du nu vore utan fara!» Och varma
svävade hennes böner från den glödande själen upp till
himlen.
Nu tyckte h©n sig genom stormen förnimma röster helt
nära intill sig. Och hon bedrog sig ej.
Det var Karolus, med kikaren under armen, och hans .
båtkarl Stånge-Jan, vilka uppmärksamma genom
nödskotten skyndat till Johannisskäret, från vars höjd man hade en
vidsträcktare utsikt än från Graverna.
Snart stodo bägge vid Elviras sida, .
»Herre Gud», yttrade Karolus, på vars ansikte den
brådskande beslutsamheten, det djupa allvaret i dag
undanträngt den glättiga godlyntheten, »är frun här uppe i^
stormen... Gå i Herrans namn in — det blir aldrig väl!»
»Tala icke om mig! Gud ske lov, att Karolus kom —
nu får jag hora hur det är?»
»Jag fruktar att det inte blir mycket hugnesamt!»
menade Karolus, i det han med Stånge-Jan skyndsamt trädde
uppför sista avsatsen av klippan.
Här drog han kikaren ur fodralet, avtorkade sorgfälligt
glasen och såg länge utåt horisonten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
