Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjön, ty pappa är så svag, att det snart lider till slut, ja,
jag tror icke han överlever några veckor till, och då, då
— om jag skall dömas att leva ensam — blir det en
långtur som kommer att räcka över både din och min
ungdom.»
Han sökte Fannys blick. Nu var den sänkt... kanske
var den dock icke så stum som hennes läppar.
»Men om», återtog Georg med stegrad känsla, med
eldig hänförelse, »om mina böner, min kärlek — min
kärlek, som skulle låta dig, min ungdoms ljuva brud, erfara,
att du ingenting förlorat, att mitt hjärta slår för dig med
en styrka, en häftighet, mot vilken de forna slagen i
ynglingens bröst voro matta, att hans känslor låga av en
värme, mot vilken den forna var endast ljumma fläktar —ons
denna kärlek, dessa böner kunde^ övervinna din fruktan,
om de kunde väcka tillit i ditt hjärta, om du kunde säga:
’Du stackars vilsefarande sjöman, jag vill taga dig
tillbaka och hädanefter följa dig i liv och död P, då, när den
gamle gått till den ro, varefter hans trötta själ så varmfe
längtar, stiga vi ombord på det nya fartyget, och då,
älskade, dyrkade Fanny, äro mina första saliga, heliga
ungdomsdrömmar förverkligade, då blir det ljus och kraft och
liv för alltid i din Georgs själ!»
Fannys bröst hävdes av svallande vågor. Hennes ansikte
uttryckte den hänryckande sällhet, som Georgs varma språk
väckt i hennes själ. O, varför skulle hon väl nu tvivla?
Hade hon väl någonsin hört eller sett honom sådan! Ocb
omedvetet undföllo henne dessa ord: »Nej, jag kan icke
tvivla!»
»Nej, min Fanny, huru skulle du det kunna!» sade han
allvarligt och trofast. *Var jag väl henne, som nu är borta*,
med en enda blick otrogen? Aldrig! Nej, i den äkta
kärleken mellan tvenne väsen ligger något alltför djupt och
rent att kunna oskäras, och då jag var henne trogen, honr
som haft dig till medtävlarinna, vad kan då du, min
ungdoms och min mannaålders goda ängel, hava att frukta;,
du, som har ingen?»
»Minnet!» viskade Fanny.
Georg rodnade djupt. »Minnet av Elvira», sade han>
och hans röst darrade vid klangen av det dyra namnet, »blir
mig heligt, oförgätligt — men du, Fanny, är alltför
upphöjd att icke kunna unna den sköna bilden av min döda
brud en plats i det hjärta, som nu och för alltid inviger sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
