Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med enslingens anteckningar voro, enligt hans egen
begäran, där kvarlämnade.
Allt djupare sänkte sig skuggorna, allt tystare blev
natten: blott vattnets sakta sorl vid holmens fot eller en
farande sjöfågels ljud avbröt stillheten.
»Jag tycker, att det är hemskt!» viskade Fanny.
»O nej, älskade, visst icke: mig gör det gott. Så blir
allt frid igen... Dessutom var det ju hans sista
befallning.»
Och innan Georg talat ut, uppstod en rökkolonn från
den lilla byggnaden i rämnan på Johannisskäret. Snart
bredde sig de svarta virvlarna runt omkring, i sina massor
insvepande hela stranden. Men hastigt sprängdes
molnsto-den sönder av en hög flamma, och inom några minuter låg
hela det antända huset avtecknat på sjön.
Det var en härlig, om än vemodsfull anblick.
Denna klyfta, vilken lånat den stackars främlingen ett
hem, skulle då åter bliva så bar som då han först beträdde
den: när höststormarna rasat fram däröver skulle varje
spår av människoboning vara bortsopat.
Men nu upplystes hela trakten av lågorna från det
brinnande bålet.
»Se, Fanny», sade Georg och visade med rörelse på den
boning, vilken en gång varit hans föräldrars... »så klara
som dessa flammor lysa, så klara lysa nu även deras
förklarade andar... Men vänd din blick dit bort» — han -•
tecknade med handen mot skeppet, som låg där likt en väl- ^
dig svart sjöfågel, vilken med utslagna vingar sänkt sig
ned på det i mörk purpur skiftande havet — »där är vårt
hem... vår brudkammare, min ljuva, min sköna brud!»
Rodnande som de röda lågorna, vilka med vinddraget
slungade sina lysande gnistor bortåt denna brudkammare,
lutade Fanny huvudet mot sin makes bröst.
Snart var det lilla boningshuset förtärt: snart var
ens-iingens bostad endast en ruin, som i sin aska gömde allt.
Nu gled båten fram mot det flytande hemmet.
Segelmassorna hissades.
Och i morgongryningen, då solen kastade sina första
strålar in bland rökvirvlarna från Johannisskäret, gungade
skeppet bort.
SLUT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
