Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då natten och månen kommo tågande över fästet, låg
Georg med sin brud på knä vid faderns säng.
Dennes blickar vilade välsignande på dem. Hans ena
hand smög över Fannys böjda huvud, den andra var
sluten i sonens hand.
»Ditt löfte, Georg?» viskade han.
»Tag det med dig, min dyre far — det skall hållas..„
Och säg min mor, min älskade mor, som du snart möter,
säg min evigt oförgätliga Elvira, som nu älskar mig med en
heligare kärlek än jordens, säg dem, att din son är
lycklig!»
»Ack, i denna övertygelse är mig döden dubbelt 1 j uv.. •
o, den vinkar mig redan... min son... min dotter — den
kommer... den kommer ... Nicoline ...»
När solen åter steg upp, hade sista sandkornet i
enslingens timglas utrunnit.
*
Det var natten efter den dag, på vilken en svart kista
blivit nedsänkt i den bredvid Nicolines vilorum öppnade
graven, natten efter den dag, på vilken klockorna i
Gra-vernas kapell förkunnat, att jorden i moderligt sköte
mottagit den trötte främlingens ben.
En båt gled fram över den spegelklara viken.
Det var just en juninatt, stilla och skön som den, under
vilken Frifararn för 16 år sedan förde sina passagerare
till Gravernas strand. Tvenne av dessa passagerare, de
bägge, som aldrig mera lämnade den hamn, de här sökt,
hade nu funnit den himmelska, och slumrade stilla där
borta på kyrkogården.
Denne maii och denna kvinna, vilka så mycket älskat
och lidit, hade då slutligen återfunnit varandra.
Men den tredje av passagerarna satt i den lilla båten
som nu i tysta natten vaggade mot Graverna, varöver
några vita tärnor i lätta kretsar svävade av och an. Han
kom från Johannisskäret, men ej ensam: hans unga maka
satt vid hans sida. De talade ej många ord med läpparna,
men deras ögon talade ljuvt och vältaligt.
På stranden sutto de snart hand i hand och skickade
blickar fulla av vemod, av väntan åt den ensliga klippan.
Ännu stod där det lilla .huset, ännu bevarade det inom
sina väggar alla de suckar och tårar, som där blivit gjutna,
alla strider, som där blivit kämpade och lyktade. Till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:36:31 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/enspaj/2/0187.html
