Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 22
EOS.
Det var temligen långt lidet p&
eftermiddagen, när Harald gick frän
getterna, och nu började
furnstam-marne glöda som guld och koppar,
medan en underlig snsning giok
genom skogen, där skuggorna blefvo alt
längre och längre.
En rysning gled öfver Haralds rygg,
ty först nu kom han ihäg, att det var
i Svartäskogen, som skogsfryu hade
sitt tillhåll och plägade föra folk vilse,
sä att vandrare belt och lxàllet
kommo i hennes väld och aldrig mera
kunde lefva bland andra människor.
Håret pä ung Haralds hufvud började
resa sig och stod som en styf
kornstubb under hans mössa, tykte han,
och det tisslade och tasslade bakom
hvarje gran.
Alt mer och mer underlig syntes
skogen; än lyste en trädstam som guld,
än glödde den som eld, här slocknade
plötsligt glansen, där tändes den äter
— nu — nu bredde sig natten och
mörkret öfver hans stig, och han viste ej
mera. hvar han befann sig utan
traf-vade pà, något lugnad vid tanken,
att där omöjligt kunde vara långt till
Nils fiskares koja.
Men han gick och gick, mörkret
aftog och månen spred ett hvitt
skimmer öfver hans stig, men ingenstädes
glimtade någon skogssjö, och nu var
det midnatt.
Ändtligen blinkar ott ljussken
emellan träden, ocb efter det ljuset styr
Harald sin kosa utan att se sig
omkring af fruktan att få skåda
skogs-fruu, som på ryggen är lik ett
bak-tråg. Harald bröt sig vildt fram
ge-uom buskar och snår samt kom fram
till en liten koja, hvars dörr stod på
vid gafvel, och som en hvirfvelvind
störtade gossen in.
När han sansat sig så mycket, att
han kunde se sig omkring i stugan, blef
han varse en fin, vacker dam sittande
vid ett uppdnkadt bord. Hon bjöd
honom vänligt välkommen, men hon
rörde sig ej från bänken, utan trykie
sig blott närmare intill väggen.
Harald berättade henne, att han
irrat omkring i skogen hela långa
aftonen innan han lyckats hitta till
fiskarens koja, och sä bad han att la
blifva kvar öfver natten, ty han var
så rädd, så rädd iör att möta den
ryggradslösa skogsfrun.
,,Du kan mycket gärna bli hos mig,"
svarade då den fina, vackra damen
utan att röra sig. „Kom hit och håll
till godo med min aftonmåltid!"
Harald ämnade gå fram till bordet,
men i detsamma sände manen en läng
stråle in genom det lilla, låga fönstret
bakom den vackra frun, och strålen
gick, likt ett silfverspjut, tvärs
igenom henne, som om hon varit en
vax-docka ntau rygg, men hon rörde sig
ändå inte ur däcken.
„Det är nog en mycket förnäm dam,
som är så fin, att månstrålen går rakt
igenom henne", tänkte Harald.
„Kanske det är själfvaste unga grefvinnan
på Svartå slott, som väntar att hennes
gemål skall komma fråu jakten och
hemta henne här hos tiskar-Nila, och
jag är inte van vid så förnämt
sällskap vid bordet."
-Kom och sitt vid min sida, liten
ungersven," bjöd hon, men Harald
bad ödmjukt om lof att là lägga sig
ned vid dörren, ty han var sä trött,
så trött, att han ej förmådde ata
något.
„Som du vill," svarade damen och
log så, att hennes hvita tänder lyste.
„Säugen står bäddad där borta bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
