Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Grane steg upp ur soffan och stälde sig mitt
emot den andre.
— Nå?
— Jo du, han såg på mig, vänligt och
deltagande förstås. Och så sade han: du också.
Stackars gosse.
Grane tog upp näsduken, snöt sig och hostade.
Hans händer darrade.
— Men sedan talade han aldrig vid mig om
saken. Aldrig. För mig var det sagdt, och för
mig gälde det mer än lifvet. Jag vet inte, om
han förstod mig eller ej. Jag hade trott, att af
denna bekännelse skulle ett förtroendeförhållande
inträda, som . . . Nåja.
Han slog ut med båda händerna, som om han
sett ett tomrum framför sig.
— Det blef ingenting mer. Det var det
alvar-ligaste närmande, jag någonsin försökt gent emot
en människa. Och du kan vara säker på, att jag
gjorde inte om det.
Hans röst lät skarp, och det lade sig två hårda
linier omkring munnen, när han tryckte läpparna
mot hvarandra.
I det samma hördes steg i trappan.
— Tack, sade Schultz hastigt och räckte
honom handen. Jag ska en annan gång tala om . . .
Men kom ihåg, att har man genomgått sådant, kan
man ej kallas normal.
Det knackade på dörren. Grane satte sig
Erik Grane. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
