Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Hon gaf honom sin hand. Han höll den
länge i sin, kunde ej låta bli, utan böjde sig ned
och kysste den.
Hon blef röd, och de tego båda en stund.
— Ar ni ond på mig? sade Grane till sist.
Orden kommo kort och osäkert.
Hon skakade på hufvudet, och när de sade
hvarandra farväl, tryckte hon hans hand, så att
Grane kände blodet som en varm ström rusa mot
hjärtat. Hon såg honom i ansigtet, fritt, gladt
och obekymradt, med varma, strålande ögon.
Om somrarna, när Grane var i staden, lagade
han altid, så att han fick träffa henne. Hon
uppfylde ej hans tankar, men ofta mindes han henne,
och utan att han gjorde sig reda därför, hade hon
inkräktat en stor plats i hans hjärta. — —
När Grane varit ett år vid Broby, fick han
veta, att hon var förlofvad med en ung lektor
vid Linköpings läroverk.
I den sinnesstämning, hvari han då lefde, sade
han sig själf, att det var helt naturligt. Han hade
aldrig väntat annat. Lifvet var ju sådant.
Hvarför skulle inte han bli bedragen som alla andra?
Hur kunde han vara nog förmäten att hoppas på
en lycka, som endast hvilade på icke uttalade
löften? På leenden, blickar, handtryckningar?
Han flyttade hennes porträtt, som han fått,
från plånboken till albumet, och så var den saken
förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
