Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•313
besynnerligt nära förestående. Och han tyckte,
att han redan länge vetat, att alt var slut.
—- Joo, det är säkert det, sade kusken. Patron
sa’, att vi får köra, alt hvad vi kan.
— Gör det då, sade Grane och steg upp i
vagnen.
Och de foro i sträckt traf. Grane brydde sig
icke om att fråga mer. Han satt tillbakalutad i
vagnshörnet, och hvarje bit af vägen kom med ett
minne.
Först foro de genom barrskogen. Aldrig tyckte
han sig ha sett sådana träd. Och där den slutade,
var en grind, som en liten flicka kom och
öppnade. Förr brukade det vara en gosse. Grane
kastade en tioöring åt henne, och flickan stod
förvånad och såg efter vagnen, medan hon höll den
lilla blanka slanten i sin öppna hand.
Där togo björkarna vid, och i skogsbrynet låg
stugan, där snickaren bodde. En blå rök från
skorstenen snodde sig lätt kring de höga träden.
Taket var nytt, af tegel. Grane kom att tänka
på, hur han en gång varit där inne med modeni
och sett en sjuk kvinna, som låg i en stor säng.
Modern hade med sig en skål soppa åt henne och
en liten andlig bok. När de gingo ut, ropade den
sjuka flera gånger efter dem sitt »Herren välsigne».
Han såg på vägen. Den var grusad med slagg
från masugnen, och så var den svart. Det kom
af de många kolryssarna, som spilde stybb, när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
