Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Strödda minnen af resor till lands och sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min skapelse är börjad, men ej slutad,
Är ett fragment.
Med denna bikt jag, lugnt mot harpan lutad,
Kan se i ögat hvarje recensent.
Ridderstad.
Ursäkta, mitt herrskap! jag skall blott taga
mig en pris snus, så skall jag genast börja
dessa intressanta berättelser. Ni kommer väl
ihåg en stor skalds ord:
»Ej Fredrik den store gjort hvad han gjort,
Om icke han snusat beständigt.»
Och som jag tagit för gifvet att kung
Fredrik visste hvad han gjorde och att
»Davidsharpan i Norden» ej sjöng i fåvitsko, så har
jag i mitt författarskap tagit saken ad notam
och gjort mig till regel att alltid taga mig
en pris snus, då jag börjar ett arbete, och
en dito, då jag slutar — arbetet må för öfrigt
vara litet eller stort. Ty att snusa
»beständigt» som kung Fredrik, dertill har jag
hvarken någon passande näsa eller afgjord böjelse,
och några mellanprisar få alls icke förekomma,
helst jag anser hela snuseriet för ett riktigt
snusqvamperfektum. Alltså, sedan jag nu
tagit den oumbärliga begynnelsen, så kan jag
berätta att jag for till Norrtelje på ångbåten
Carl von Linné. Jag undrar mycket på hvad
gubben skulle säga, om han steg upp och
fick se sitt namn på en ångpråm, som med
all sin ånga ej är i stånd att föra det frejdade
namnet längre än från Stockholm till
Norrtelje och Östhammar, via Furusund.
Apropos Furusund. Vi lade till der och blefvo
af med flera passagerare, hvilket var rätt väl.
På bryggan såg jag rådman Weser med en
brun, vidunderlig mössa eller kaskett på
hufvudet, hvilken likväl mycket förhöjde hans
genialiska utseende. En herre, som köpt en
korg med jordgubbar vid Östanå, hemtade
visserligen korgen, som var öfvertäckt men
befanns tom. Hvem, som ätit upp de
dyrbara bären, stod ej på korgen. Hvad
menniskan är för ett glupskt djur, i synnerhet då
det är fråga om att bära i sig! Postmästaren
i Furusund hemtade bref ombord, men ställets
egare, långa fabrikören, såg jag ej till. Jag
påminte mig ett stycke af ett skåltal, som
hölls för många år sedan på samma ställe
vid en festtillställning och som vore synd att
ej rädda undan glömskan:
På detta gröna, sommarfriska ställe,
Det vidtberömda, glada Furusund,
Jag har en vän, som kallas Långa Pelle,
Hvars skål jag dricker utaf hjertans grund,
Jag hjernan plågat har med rim och meter,
Gick in vid Tulln, der troligtvis jag dör.
Han visste bättre, han har gjort tapeter
Och blef i hast en väldig fabrikör
Och med sitt rätta namn Pehr Wikström heter.
På honom lyckans gunst sig öfverlät
Och stekta sparfvar flögo uti gapet:
Han löjtnant blef till häst vid Borgerskapet
Och bjöds på kalfstek hos Hans Majestät.
Nu sviker mig minnet, och då läsaren
troligen icke förlorar någonting derpå, så vill
jag ej plåga eftertanken med att krafsa upp
någon fortsättning. Vi gungade vidare på
vår gamla skuta. Middagen smakade rätt
bra, men ehuru maten var oklanderlig, fick
uppasserskan uppbära temligen ampra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0481.html
