Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Begåfning — Formsinne — Musik — Diktning — Skildringar af infödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILDRINGAR AF INFÖDDA.
167
lande rundt omkring på golfvet, i det hon på samma
gång-flätade på några strån. Detta var för att försvaga björnens
krafter, sade de, och få honom till att lättare falla
öfverända. Under allt detta slapp emellertid gamle Mathæus
ifrån dem, och jag efter honom och kom på sidan om
honom, innan han ännu riktigt hade hunnit ut ur husgången.
Han bad mig vara tyst och sade: »Var stilla — nu går han
ner mot sjön.»
Mathæus hade sin bössa liggande i kaj åken vid
stranden; och i det samma som björnen hade kommit förbi
kajaken, smög den. gamle sig samma väg, försiktigt krypande
på alla fyra. Jag stod kvar i husgången och såg därifrån,
huru björnen plötsligt vände sig brummande om mot honom;
och jag blef så orolig, att jag flydde bort till det andra
huset, där jag i brådskan kom inramlande genom dörren.
Medan jag ännu låg och kr aflade på golfvet, kunde
jag-genom fönstret1 se, huru björnen och Mathæus oafvändt
stirrade hvarandra midt i synen, på hvar sin sida om
kajaken, Mathæus grimaserande och björnen vrålande med hela
gapet öppet, färdig att bita honom; men Mathæus satte
foten hårdt mot kajaken och lade an utan att ett
ögonblick ta sina ögon från björnens; och så fyrade han af.
Nu skyndade jag mig ut och kom lagom för att se, huru
han borrade sällänsaren i honom. Därefter ropade han
med hög röst upp mot huset, att nu kunde de vara så goda
och komma och få sin ning ek (afskurna bitar). De
tillkallade kvinnorna råkade i ifvern att komma förbi
hvarandra nästan att fastna i den smalare delen af husgången,
som de till en del bröto ner. Då de kommo ner till
björnen, stucko de allesamman in händerna i det gapande såret
och drucko blod därur, i det hvar och en för sig med det
samma nämnde den del af djuret han önskade sig som
»smakbit», och så kom ändtligen turen till mig att dricka
af blodet, som jag också gjorde, i det jag sade, att
jag-önskade den ena skinkan som andel; men härpå svarade
man, att allt, som var lemmar, redan var bortlofvadt och
att jag dessutom hade försummat att röra vid björnen, då
jag kom till stället. Det var riktigt förargligt, att jag icke
hade kommit ihåg denna omständighet. Nu sprang björn-
1 Detta sitter mycket lågt på de äkta eskimåhusen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
