Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Svenska Historiska Fosterländska Sånger - Forntiden - Manhem af E. G. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
Eterneller oeli Vårblommor.
Han ej förstod med ord en skuld betala
Och språka om sitt hjertas ömma drift.
Hans hat var eld, hajis vänskap gick i döden,
Och med sin fosterbror han delte öden
Hans lärdom var ej stor. Han viste lida
Och lefva som en man. Hvad vet" vi mer?
Vi veta, huru sol och stjernor skrida —
De öfver veklingar gå upp och ner.
Yi apa åskan, kunna vapen smida,
Men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slåss om brödet;
Han upprätt stod och brottades med ödet.
Och föll han äfven — ej han hördes qvida,
Han tåligt drog hvad lag som men’skan fått.
Med fåfäng suck han bad ej plågan bida;
Han tiggde ej om lifvets usla lott. ’)
Med färdigt mod att lyda och att strida
Han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
Ej magt att lefva fri och dö med ära.
Af dessa dygder fordom Manhcm nämndes.
Ty det var fosterland för manlig dygd;
Vid blotta namnet vekligheten skämdes
Och tänkte rodnande sin egen blygd.
1) "Fostbrödralag" var ett heligt förbund, som gälde mer än slägtskap
och vänskap.
2) Hugnar Lodbrok — en ryktlmr viking — som af sina fiender kastades
i en ormgrop i England, sjöng i densamma sin svanesing, den i sitt slag
märkligaste på jorden, och "dog leende". Liknande drag förekomma i flera
fornskrifter. Jämmer och klagan frän mannensJäppur ajisägs vara vanärande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
