Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet. Gammalt och nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Baron W., eller som han i Bremerska huset kallades
»kusin Fabian», var ofta i ungdomen vid Årsta
och deltog i ungdomens nöjen och musikaliska
tidsfördrif. Han spelade med i en opera som Fredrika
Bremer komponerade då hon var tolf år, en underbar
liten pjes, med herdar, herdinnor och full af
märkeliga tilldragelser. Den uppfördes med stor ståt
i öfra våningens matsal och lyckades förträffligt. Det
var blott ett som fattades för den unga författarinnan
och kompositören - hennes föräldrars bifall. De sade
icke ett ord, och stackars Fredrika gick tröstlös
till sängs. Knappt hade hon likväl lagt sig förrän
hon började besinna att föräldrarna nog torde yttra
något om hennes opera, sedan de blifvit allena,
och detta omdöme måtte vara gynnsamt eller tvärtom,
så måste hon skaffa sig visshet derom. Hon kände
inom sig huru orätt det var att lyssna, men det
hjelpte icke; hon steg upp och smög sig på tå igenom
en korridor, fram till föräldrarnas kammardörr. Hon
lade örat till nyckelhålet och lyssnade utan att våga
andas. »Fredrika» - ja, hon hörde sitt namn uttalas
och darrade af sinnesrörelse då modren yttrade:
- Jag har aldrig känt ett så underbart barn som vår
Fredrika; vi kunna bereda oss på att hon som fullväxt
blir någonting ovanligt!
O, hvilken glädje, som i detta ögonblick fattade
den stackars lilla lyssnerskan! Denna stunds lycka
utplånade minnet af månget hemligt hjerte-qval.
Modrens profetia besannades, och hon lefde länge nog
för att känna en rättmätig stolthet of-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
