Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Uppehåll på Tahiti; Segling derifrån till Sydney.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårt korta uppehåll steg temperaturen hvarje dag till omkring 30°,
och sjönk om natten till 22°—24°. Vattnet i hamnen höll sig
omkring 26°. Regntiden börjar när solen hunnit öns zenith, eller i
slutet af November, och fortfar till Mars månads utgång. Vestliga
vindar äro under denna årstid vanliga och blåsa ofta hårdt. Det är
anmärkningsvärdt att Hawaiiske och Sällskaps-öarne, ehuru belägne
på olika sidor om eqvatorn, på nära samma longitud och ute i öppna
hafvet, hafva sin regntid och vestliga vindar på samma månader af
året. Olikheten i deras afstånd från eqvatorn (19°—22° för de förra
17°—18° för de sednare) tyckes ej vara nog stor för att åstadkomma
en sådan motsägelse. Möjligen finnes redan någon tillfyllestgörande
förklaring deröfver, ehuru den ej kommit till vår kunskap. Att
passad-vindens gränsor äro ganska olika i de båda hemisfererna, är dock
bekant. Söder om tjugonde parallelen skall i Södra Stilla Hafvet
föga passadvind vara att påräkna, om man undantager en mindre
sträcka närmast Syd-Amerikas kust. Stormigt och tjockt väder säges
der ganska ofta inträffa, äfven inom tropiken.
Vi hafva redan nämnt att manfolket på Tahiti hvad utseendet
beträffar fördelaktigt utmärker sig framför slägtingarna på Hawaiierna,
ehuru ansigtsbildningen i hufvudsaken är densamma. Tahitierna äro
ostridigt en utmärkt vacker menniskoras, och deras ställning har ej
det nedhukade, deras gång ej det släpande, som man så ofta ser på
Oahu. Blicken är öppnare och gladare. Den numera allmänt antagna
drägten består af en skjorta och ett om lifvet veckladt tygstycke, kalladt
”pareu”, som räcker till smalbenet eller fotknölen, och efter tycke och
smak sättes utanpå eller innanför det förstnämnda plagget. En halmhatt
fulländar kostymen, men saknas oftast, och ej sällan är förhållandet
detsamma med något af de egentliga klädesplaggen. Pareun är oftast blå,
någon gång röd. Skjortärmarna äro vanligen uppkaflade, så att man
ser armarnes vackra muskler, som dock väl ej äro så starka, som en
individs af hvita rasen, hvilka för ögat skulle visa sig lika starkt
utvecklade. Polynesierns muskler kännas ej på långt när så fasta och
knutna som den hvites. Tatuering verkställes numera ej, åtminstone
ej i den skala som förr var vanlig. Håret, som förut brukades
upplagdt på många konstiga vis, brukas nu mest kortklippt, eller
rundklippt, såsom bland allmogen i en del af Sveriges provinser.
Qvinnorna öfverträffa äfven i utseende och behag högst betydligt
de hawaiiska, fastän typen är densamma. Den något för fyrkantiga
och grofva byggnaden på skuldrorna, hvilken vi anmärkt hos de
sednare, träffas äfven här. Deremot har Tahitiskan vackra extremiteter,
med untantag kanske af fötterna; armar och händer äro gemenligen
väl formade, Bland halfvuxna flickor ser man verkliga små skönheter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
