- Project Runeberg -  Europas konstnärer /
578

(1887) [MARC] With: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tadolini ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

578

stående plats bland jordens förnämste I
skådespelare. Hofvet och presterskapet
sågo emellertid detta dramatiska verk
med oblida ögon, och föreställningarna
instäldes, men folket lemnade sig icke
någon ro förr än stycket åter sattes på
spellistan. Man kom väpnad till teatern
och ropade på återupptagandet af Joseph
Chénier’s sorgespel, och Mirabeau sjelf
höjde sin röst i samma ändamål.
Förbudet upphäfdes. Men splittring uppstod
mellan medlemmarne af
Théátre-Francais. Några tillhörde hofpartiet och voro |
anhängare af det gamla systemet; andra
helsade revolutionen med hänförelse.
Bland de senare var T. Han och
Duga-zon samt den senares syster fru Vestris,
lemnade Théátre-Francais, som då
spelade på venstra Seinestranden, vid Kue
de l’Ancienne-Comédie, och de grundade
. en ny Théátre-Francais i Palais-Royal,
der Monvel, som då öfvergifvit Gustaf
III och Sverige, spelade sina dramer,
"Les Victimes cloitrées" m. fl.
revolutionära styckeri, under det han till och
med gaf gästroller i den närbelägna
kyrkan Saint-Eoch, från hvars predikstol
han, 1793, höll ett revolutionärt föredrag.
Efter någon tid sammanslogos de begge
"Francais", och det ännu blomstrande
skådespelshuset var dermed betryggadt.
T. hade regelbundna anletsdrag och
vacker figur, stark och välljudande röst, klar
uppfattning, djup känsla och liflig
fantasi, gick oupphörligt framåt i konsten,
ständigt bemödande sig om sanning och
natur i sina framställningar. Han
vinlade sig också om riktighet i
teaterdrägten. I Théátre-Francais’ äldre tider voro
de skådespelare som uppträdde såsom det
gamla Greklands och Roms hjeltar klädda
i sin egen tids drägter, med peruker,
hvita handskar, kortbyxor, strumpor och
skor med spännen, o. s. v. Lekain, den
utmärkte skådespelaren i förra
århundradet, och mademoiselle Olairon, den
framstående skådespelerskan, voro nog
upplysta att finna detta löjligt och sökte
än-*" dra det, men det var först Talma som
lyckades införa den riktiga historiska ko-

stymen på scenen. Han var en trägen
gäst i de offentliga biblioteken, der han
i böcker och gravyrer studerade olika
tidehvarfs klädedrägter, seder och bruk,
och han var äfven god vän med
betydande målare, hvilkas råd han begärde,
hvilkas taflor han noga betraktade och i
hvilkas portföljer han ständigt gräfde.
Sanningen gälde för honom mera än hvad
möjligtvis kunde anses passande på
scenen. Det väckte ett visst uppseende, då
han i ett af den klassiska franska skolans
sorgespel uppträdde såsom äkta romare,
draperad i toga och trampande stolt på
den antika koturnen, med obetäckta
armar och ben. Fru Vestris spelade mot
T., men kände icke till dennes föresats
att vara helt och hållet trogen den
histo-; riska drägten. Hon betraktade sin
kam-! rat med en öfverraskning som hon icke
kunde dölja ens för åskådarne samt
förmådde ej undertrycka sina anmärkningar.
Under det de båda konstnärerna med
högtidligt allvar högt deklamerade
Raci-, ne’s verser, öppnades mellan dem också
| ett lågmäldare samtal, som omvexlade
med dialogen i stycket: "Men hvad ser
jag, Talma ? Ni har ju nakna armar!;; —
"Det hade romarne." — »Men, Talma, ni
har ju ingenting på benen?" — "Det hade
inte romarne." — "Ni är.ett sv—Talma!"
Vestris kunde ej hålla ut längre. Hon
skyndade ut i kulissen, ursinnig öfver
att T. kunnat uppträda utan benkläder.
Småningom vande hon sig vid den
antika drägten, och det var äfven fallet
med åskådarne. För öfrigt var benens
nakenhet ej annat än låtsad. Der
funnos trikåer, som med mycken sanning
efterliknade naturen. Men den yttre
sanningen var icke nog för T. Han
sträfvade alltid efter sant uttryck för de
menskliga lidelserna och för de * äfven
finaste skiftningar i menniskokaraktären
samt var alltid herre öfver sitt spel. Han
sade visserligen sjelf, att han sällan
spelat en rörande roll utan att fälla verkliga
tårar, men han tillade också: »Det är så
att säga två varelser i en skådespelare,
I den känslige som uttrycker och den för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 23:17:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eurkonst/0582.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free