Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Wieniawski, Henri - 2. Wieniawski, Joseph - Wiertz, Antoine Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligt för sitt instrument, hvaribland de
kända Airs russes, legenden, och flere
polonäser. W. afled för några år sedan
i Moskva.
2) Joseph, pianist, den föregåendes
broder, född i Lublin den 23 maj 1837.
Äfven han genomgick
Pariskonservatoriet och erhöll 1848 andra pianopriset
samt det första vid 12 års ålder.
Företog flere konstresor med sin broder, men
bosatte sig derefter för en tid i Paris
som pianolärare och senare i Moskva.
Han har skrifvit flere tonverk för sitt
instrument. W. är för närvarande bosatt
i Warschau.
Wiertz, Antoine Joseph, den
moderna konstens "enfant terrible", en stor
konstnär men söndersliten, abnorm, ensam i
den nyare konsthistorien. Han föddes i
Dinant i Belgien 1806, son till en
gendarm, som deltagit i revolutionskrigen.
Sedan den lille Antoine en gång skrämt
sin faders chef genom en af honom sjelf
skulpterad groda, han satt i dennes väg,
blef man uppmärksammad på hans
konstnärsanlag och skickade honom till Ant*
werpens akademi. 1832 fick han
romerska priset och 1836 hemsände han en väldig
duk "Grekerna i strid om Patrokles lik".
1839 återvände han till Belgien och
började en hela hans återstående lif varande
kamp för sina idéer. Efter Michelangelo
och Rubens hade Wiertz bildat sig och
han ville öfverträffa dem båda i idéernas
originalitet, i framställningens kraft och
rörlighet, teckningens storslagenhet och
köloritens lif och glans. I sina bästa verk
påminner han också om Rubens. Så till
exempel i "Madonnans uppfostran", i den
djuptänkta "Kristi triumf", i "Englarnas
fall». Men Wiertz lärde sig allt mera att
förakta sin tid och dess konst, han
stängde in sig, studerade, rufvade öfver sina
stora tankar och den revolution i konsten,
han ville bringa till stånd, och blef så
den abnorme konstnär han blef.
Vid sidan af hans titaniska
ungdomsbilder med deras väldiga kraft och deras
öfversvallande lif, började han måla dels
fantastiska taflor i jätteproportioner —
»Framtidens menniska betraktande vår
tid*», "Polyfem" m. ’fl. — vitnande om den
mest storslagna fantasi men utan vidare
naturstudium, dels de taflor, som ville
verka genom sin tendens och hvilka stå
skäligen ensamma inom konstverlden.
Till dessa räknas "Den skendöde", en
hårresande bild af en skendöd som brutit upp
likkistlocket i grafhvalfvetj vidare "Ett
afhugget hufvuds syner och tankar",
"Hunger, vanvett och brott", "En sekund efter
döden", "Sjelfmordaren" och flere
målningar med ett rent praktiskt syfte. Till
dessa bilder sluter sig fantasteriet "Den
sista kanonen", lifvets goda makter
krossande dödsredskapet, den hemska
krigsbilden "Nittonde seklets civilisation",
"Hämden", en kvinna som skjuter en soldat, som
vill våldtaga henne, "Scen från helvetet"
— Napoleon den store omgifven af sina
oräkneliga offer — och de båda
motsatserna "Partierna utan Kristus", jordens
mäktige i hetsig strid, och "Partierna med
Kristus", försoningens bild, Wiertz sista
arbete.
Vid sidan af dessa målningar
uppfriskade sig Wiertz med dels vanliga karaktärs*
studier — deribland den vackra "Mörkrets
engel" — dels med försök att måla så
förvillande naturligt att åskådaren lät sig
duperas. I den riktningen har han
åstadkommit utomordentliga saker: hunden i
hundkojan, en flicka i en dörr m. fl.
Åtskilliga af Wiertz målningar ega
ännu i dag en märklig friskhet, men
flertalet går sin snara förgängelse till mötes.
Han hade uppfunnit ett särskildt
målningssätt, "la peinture mate", som ban väntade
sig stora resultat af men som gjort de
taflor, som han målat på detta sätt, torra
och färglösa.
Belgiska staten bygde åt Wiertz ett hus
med en ofantlig atelier. Der samlade han
sina arbeten, som han hvarken ville göra
sig af med eller kunde få sälja — hän
lefde på porträttmåleri, förde ett lif i
filosofisk indragenhet, hade inga behof
annat än att få måla och tänka. På de sista
åren han lefde blef han allt mera dyster
och svårmodig, insåg troligen att hans lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
