Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - III. Naturföreteelsernas lagbundenhet - A) Den grekiska filosofiens kosmologi - c) Den efter-Aristol. filosofien - α) Stoikerna - β) Epikureerna - γ) Den skeptiska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvalitativ bestämdhet; han är därför världens själ och världen är
Guds kropp. Gud är den "ande" (nvtvjua), den "konstnärliga eld’7
(nvQ T6%viKor), som genomtränger och lifvar allt; han är världens
förnuft (vovs, Ao/o^), dess försyn, dess högsta lag, ödet o. s. v. (jfr
Heraklit).
P) Epikureerna.
Enligt Epikur är endast det kroppsliga, materien, något
substan-tielt., det andliga, tanken däremot endast egenskap eller bestämning
(övjuftsfiyxova) hos det kroppsliga. Utom detta finnes intet annat
än det tomma rummet, rörelsens nödvändiga villkor. Det kroppsliga
är sammansatt af atomer, oräkneliga till antal, oskapade,
oförstörbara och stadda i oaflåtligt fallande rörelse nedåt genom det tomma.
Men då de faktiskt stöta samman och detta ej, såsom Demokrit
antog, kan hafva sin grund i deras olika storlek och tyngd, enär (enl.
Aristoteles’ anmärkning mot Demokrit) alla kroppar, som röra sig i
det tomma rummet, måste, oberoende af storlek och tyngd, falla lika
hastigt, så måste de antagas i sin fallande rörelse afvika något från
den lodräta linien, en afvikelse, som icke kan tänkas hafva någon
annan grund än en ren tillfällighet. Epikur är därför icke såsom
Demokrit absolut determinist; han antager, att något kan ske utan
orsak, ett antagande, som hos honom tydligtvis sammanhänger med
antagandet af en viljans frihet. Genom atomernas sammanstötningar
hopgyttras några, andra stötas bort, och hvirfvelrörelser uppstå, hvilka
öfver allt i det oändliga rummet frambringar världar utan tal, skilda
åt genom tomma mellanrum (/i€Ta%6ö[ita) och sorn befinna sig i de
mest växlande tillstånd, men alla däruti äro lika, att de i tiden
uppkommit och med tiden åter skola gå under. Denna världsprocess
fortsattes i oändlighet, och i densamma liksom i de enskilda
väsendenas uppkomst och utveckling sker allt mekaniskt och utan något
förut satt ändamål. Äfven hvad som synes ändamålsenligt, t. ex.
inom den organiska naturen, är endast ett tillfälligt resultat af
naturkrafternas verkningar. Ur jorden framkommo i början många och
sinsemellan olika naturformer, af hvilka några händelsevis1 voro
lämpade för att kunna fortsätta lifvet och utveckla sig, t. ex. människan,
andra åter snart gingo under. Wägn^ Fil
y) Den skeptiska skolan.
liksom de eklektiska filosoferna har föga uttalat sig angående de
kosmologiska spörsmålen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
