Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - I. Lifvets ofullkomlighet och lidande - B) Fysiskt och moraliskt ondt. Synd. Lidande - 3. Den organiska naturens lif är väsendtligen lidande - 4. Syndens väsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
seende å det blotta abstrakta vetandet uppfattar och begagnar jag
här detta språk ur Koheleth: Qui auget scientiam auget et dolorem.
Detta innerliga förhållande mellan graden af medvetande och
lidande har den filosofiske målaren eller målande filosofen Tischbein
uttryckt öfvermåttan vackert genom en åskådlig och iögonfallande
framställning i en teckning. Den öfre delen af hans teckning
framställer kvinnor, från hvilka deras barn bortföras och hvilka i olika
grupper och ställningar på mångfaldigt sätt uttrycka den gjupa,
moderliga smärtan, ångesten, förtviflan, den nedre delen af samma
teckning visar i helt och hållet lika anordning och gruppering en mängd
får, från hvilka deras lam borttagas, så att hvarje mänskligt hufvud,
hvarje mänsklig ställning på det öfre fältet har sin motsvarighet inom
djurvärlden på det nedre fältet, och man ser tydligt, huru den smärta,
som är möjlig i det oklara djuriska medvetandet förhåller sig till den
väldiga sorg, som först genom kunskapens tydlighet, medvetandets
klarhet blef möjlig.
Schopenhauer, Dei W eit als Wille und Vorstellung § 56.
4.
Syndens väsen.
På människans förhållande till Gud beror i första rummet
skilnaden mellan godt och ondt. Skriften känner ingen sedlighet utan
religiös grundval, ingen moralisk lag, vid hvilken människan,
bort-sedt från Gud, blott i sitt eget väsen vore bunden. Utan vid den
lefvande, helige Guden är människan bunden i sitt innersta väsen;
Guds vilje och bud, sådana de i första rummet uppenbarades för de
först skapade, äro det goda, sedelagen; likasom utträdet ur den
gudomliga lefnadsordningen är synd, dvojLila (l Joh. 3: 5). Yill
man, bortsedt från Gud, bestämma skilnaden mellan godt och ondt,
så står man redan i begrepp att utplåna den samma; ty utan Gud
saknar man det godas högsta och oföränderliga måttstock, och
likaså fattar man blott då synden i dess sanna natur och dess hela djup,
när man i henne ser ett majestätsbrott mot den lefvande Guden.
Syndens första moment är således lösslitandet från Gud, gud-lösheten,
otron, och detta visserligen närmast såsom misstro, hvilken tillåter,
att Guds person göres för henne misstänkt och hans faderliga kärlek
fördunklad, och först sedan såsom olydnad, som icke håller hans bud
heligt. Äfven i förhållandet till Gud själf går det religiösa i
inskränktare bemärkelse, den inre ställningen mellan person och person,
hjärtats böjelse, före den etiska versksamheten. Därpå hvilar sedan åter
motsatsförhållandet mellan rättfärdiggörelse och helgelse, tro och verk.
K. A. Auberlen, Den gudomliga Uppenbarelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
