Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - III. Optimism och Pessimism - B. Pessimism - c. Religiös och filosofisk pessimism - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
629
har hört också henne ropa: "gif lif, lif, detta är värre än döden, som
gör slut på lifvet, medan jag är som död och dock icke död"! Icke
är jag den stränge; visste jag något lindrande ord, så har jag varit
villig nog att trösta och uppmuntra, Men dock, dock, det är ganska
möjligt, att det egentligen fattades den lidande något annat — att
han behöfde hårdare lidanden. Hårdare lidanden? Hvem är den
grymme, som vågar säga något sådant? Min vän, det är
kristendomen, den lära som försäljes under namn af den mildaste tröst,
medan den — jå, sannerligen! — den är evighetens tröst och för evigt,
men den måste visserligen vara något hårdhändt. Ty kristendomen
är icke, hvad vi människor, både du och jag, blott allt för gärna
ville göra den till, den är icke någon kvacksalfvare. En
kvacksalf-vare, han står strax till tjänst och anbringar strax läkemedlet och
förfuskar allt. Kristendomen väntar, innan den anbringar sitt
läkemedel, den botar icke med tillhjälp af evigheten för hvarje
obetydligt illamående —• detta är väl också en omöjlighet, såsom det är
själfmotsägande! — den botar medelst evigheten, när sjukdomen är
på den punkt att evigheten kan anbringas, när det har kommit
därtill att du måste dö. Därför kristendomens stränghet, för att icke
själf — hvartill vi människor blott allt för gärna vilja förvandla den
— blifva ett tomtj prat och för att icke styrka dig i sådant.
Riktigheten häraf har du helt visst äfven själf erfarit i mindre
förhållanden. Har du icke själf erfarit — det har jag — att när du må
hända började våndas och redan sade "jag kan icke längre", — den
följande dagen togs det uti ännu något strängare med dig, och hur
gick det då? Då kunde du! När hästarne stöna och flåsa, utfarna
som de mena, och att därför en näfve hafre vore hvad de behöfde
— men å andra sidan, när också genom blott ett ögonblicks
uppehåll den tungt lastade vagnen skulle åka baklänges utför backen och
må hända rycka kusk och alltsammans med sig i afgrunden: är det
då så grymt af kusken, att slagen falla fruktansvärda, fruktansvärda
så, som han aldrig har nänts slå i synnerhet det paret hästar, hvilka
äro honom (sådant kan ju väl vara sant) kära som hans ögonsten —
är det grymt eller är det kärleksfullt? Är det grymt att vara, om
du så vill, grym, då detta utan all fråga är det enda, som kan rädda
från undergång och hjälpa igenom? Så med bortdöendet.
Kierkegaard: Till selvpr0velse».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
