Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Är lifvet värdt att lefva? (Ps. 79, 14)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar lifvet vardt att lefva.’
»3
Han kan tänka: stor sak, om jag är lycklig eller
ej; om mitt lif gestaltar sig tungt och bittert,
så är det så mitt öde, och deråt är ingenting att
göra. Och är han en kristen, så säger han: »jag
har mottagit korset, jag har mottagit det af dina
händer, herre Jesus; jag vill bära det, bära det till
döden, då du har lagt det på mig».1) Men när
till allt detta kommer synden; när olyckan
mötes af ett anklagande samvete; när en
menniska känner, att hon har förslösat sina gåfvor,
förstört sin framtid, stinges af bittra minnen
och plågas af orena och orenande tankar; när
hon äfven i bästa fall känner, att hon vid den
eller den handlingen i sitt lif, vid det eller det
tillfället förhållit sig kärlekslöst, icke handlat
upprigtigt och ädelt, icke varit hvad hon bort
vara, hvad Gud velat, att hon skulle hafva
varit — ack, hvilken sorg, hvilka bittra stunder
för en vaken och samvetsöm själ! Men om vi
ock se bort från alla djupare och svårare
förvillelser, fins det någon bland oss, som icke
vet hvad ouppfylda pligter vill säga,
åsidosättande af heliga kraf, »för alltid förlorade
dagar, gäckeri med egna och andras böjelser, ett
’) Thomas a Kempis, Kristi efterföljelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
