Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina egna anteckningar så vidt de röra expeditionen åt Vesterbotten år 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Den, som vid Säfvar vill afskära vägen för eu fiende måste,
då denne kommer ifrån Djeknebodahållet, ställa sin hufvudstyrka
och strida på höjderna söder om bruket, och på höjden vid byn,
då fienden kommer ifrån Umeå; men i båda fallen böra vaden
väl bevakas. Visserligen kan slätten framför bron med
stupande kanonskott beskjutas ifrån de södra höjderna och äfven
en eller annan kanonkula nå ända till byn; men om dess
inne-hafvare döljer sig bakom husen och markens ojemnheter, står
han bra fredad tills anfallsstunden inträffar, odå fiendens
kanoneld tystnar för att ej skada egna trupper. An, som måste
passeras, utgör ett stort hinder, synnerligast när den framträngande
kommer söder ifrån, hvilket nu borde blifva händelsen med
Ka-menskys oorps; ty han nödgas att, under motståndarens
artilleri-och tiraljöreld, dels vada genom vattendraget, dels gå i sluten
kolonn öfver bron, om denna ej är förstörd. Sådant låter icke
verkställa sig med mindre än att truppen lider hårdt samt
troligtvis både skingras och benöfver tid för att återformeras på
andra stranden eller slätten, livarvid den dittills i lugn stående
styrkan rusar ned ifrån höjden och bör blifva segrare; nu så
mycket lieldre, som man kunde förmoda att Ryssarne voro
utmattade efter en lång hastig marsch.“
Detta tycktes alla, som pä stället begrundade saken, finna
så naturligt, att man ej vågade tro det högre befälet vara af
annan mening; och likväl handlade det i rak motsats dermed.
Härvid framstod sjelfmant den frågan : “hvad kunde skälet vara?“
Generalen egde personligt mod. Ingen anledning fanns att
han ej ville vinna seger, sedan expeditionens ändamål blott
kunde ernås genom strid; dock låter det tänka sig att han
hoppades få fördröja det afgörande ögonblicket, men råkade
derigenom uti en oreda, som slutades med förliastadt återtåg
och utan nytta förspillde arméens krafter, att icke säga
krigsära. Huruledes länkarne i denna kedja af motgångar knöto sig
till hvarandra, ända ifrån landstigningen vid llatan, visar
händelsernas lopp; blott i ett enda hänseende nästan alldeles
oåtkomligt för någorlunda säkert bedömmande.
Efteråt har det blifvit sagdt, att ifall Sveuskarne stått vid
byn, skulle Kamensky ej behöft gå öfver ån, utan kunnat
obe-hindradt draga bort på den lilla vägen åt Tväråmark, intaga
passet vid Djekneboda, eröfra förråderna i Katan, afskära
Wacht-meister ifrån flottan och, med kanoneld tvinga denne att gä
till sjös. Ett sådant företag skulle dock blifvit förbundet med
i den grad stora faror, att Kamensky, huru djerfhan än måtte
vara, knappt kunnat besluta sig dertill. Bakom sig egde han
mycket, både af trupper och effekter, som borde räddas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
