Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välljudande, för mina öron åtminstone; den italienska har kanske för
mycket välljud: man väntar att där äfven få höra melodien.
Kellgrens, Leopolds och Oxenstjernas versar äro ännu hvad jag
sätter högst. Icke så, som om ej Racine och Boileau i vissa
afseenden kunnat öfverträffa dem; men den franska versen skall
alltid klinga hård i jämförelse med den svenska, som med det
majestätiska i sin klang förenar någonting ljuft och smältande.»
Dessa betraktelser nedskrefvos — på franska; och
sannolikt hade de fått en mindre afrundad form, om de skrifvits på
det tungomål, hvars företräden så varmt prisas. Äfven i detta
afseende liknade Armfelt sin kunglige vän och lärare: i vårdad
skriftlig framställning betjenade sig båda, på grund af uppfostran
och vana, helst af franska språket. Men till Sveriges ära hörde
för dem äfven aktningen för det sköna modersmålet: »ärans och
hjältarnas språk» hade i dem entusiastiska försvarare.
Vördnaden för Gustafs minne förenade sig hos Armfelt med kärleken
till det språk, för hvars erkännande såsom kulturspråk hans
konung gjort mer än någon annan.
Vid Svenska Akademiens stiftelse hade den 29:årige
konungagunstlingen där intagit sin plats, helsad af Kellgren. [1]
Högmålsprocessen 1794 hade medfört hans uteslutande från det vittra
samfundet, och hans plats hade intagits af friherre M. Ramel.
Sedan Armfelt åter insatts i sin rang och sina hederstitlar, borde
han äfven återtaga sitt säte i Svenska Akademien, och det vittra
samfundet skyndade att vid första ledighet, efter Murberg,
erbjuda dennes plats (1805). Det skedde ej genom val; Armfelt
ansågs såsom gammal ledamot af akademien: »afbrottet däri»,
skref Leopold till honom, »betraktas såsom aldrig händt och
såsom på en gång utplånadt ur minnet och verkligheten.» Vackert
och blygsamt tackade Armfelt för akademiens beslut, hvilket,
enligt Leopolds ord, af konungen med »särskilda nådiga loford»
stadfästats: »Då jag för nitton år sedan intog ett rum i detta
samfund, var jag ej i tvekan om orsaken, som beredde mig
denna ära. Sedermera hafva krig, olyckor och ett långt vistande
från fäderneslandet icke bidragit att öka min förtjenst i svenska
vitterheten. Jag får då ännu i dag tillskrifva akademiens erkänsla
för hennes odödlige stiftare den heder, som mig visas.» [2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
