Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jviedelt1den.
det i sakens natur att den inhemska litteraturen från
denna tid måste vara mycket inskränkt. Dess mest
nämnvärda alster utgöras af de under Folkungatiden samlade
landskapslagarna, den på 1300-talet författade
Konunga-och liöfdingastyrelsen, Stora och Lilla Rimkrönikan, Psalmer,
predikningar, breviarier, bibelöfversättningar, böner och
"uppenbarelser", folkvisor, helgon- och riddarsagor,
skråordningar samt en mängd diplomer på svenska och latin,
allt till största delen bevaradt i handskrifter.
Samhällsskicket.
Rikets äldsta privilegierade samhällsklass var intill
reformationens dagar presterskapet. Dess
företrädesrättigheter bestodo förnämligast i frihet från skatt till kronan
(det s. k. andliga frälset) samt egen domsrätt. Genom
Skeninge mötes beslut blef presterskapet, så att säga,
en egen stat i staten, en klass, som i sig sjelf utgjorde
ett afslutadt helt, och som i den okunniga mängdens ögon
stod öfver andra menniskor. Presterne lydde omedelbart
under påfven i Rom, Sverige utgjorde en egen
kyrkoprovins med sin erkebiskop och under honom sex
lyd-biskopar. Hvarje stift hade sitt domkapitel, hvars
medlemmar kallades kaniker. De tre förnämsta af dessa, hvilka
tillsammans med biskopen benämndes prelater, voro
erke-djeknen, domprosten och dekanen. Biskoparne, hvilka ofta togos
ur rikets förnämsta slägter, bodde på sina befästade slott
— erkebiskopen hade Staket, biskopen i Linköping Munkeboda,
biskopen i Skara Leckö, i Vexjö c Kronoberg, i Vesterås
Grönsö, i Strengnäs Tynnelsö och i Abo Kustö. De omgåfvo
sig med talrika skaror af "hoffolk" och beväpnade svenner,
deltogo i verldsliga strider, intogo främsta platserne i
konungens råd, höllo räfsteting i konungens ställe
tillsammans med lagmännen och andra medlemmar af
riksrådet. I makt och rikedom täflade de med sjelfva
konungarne och uppträdde ej sällan som deras öppna vedersakare.
Närmast biskoparne stod det högre verldsliga frälset
eller adeln, ett namn, som först mot medeltidens slut
började begagnas. Denna samhällsklass grundade
ursprungligen sina företrädesanspråk på russtjensten, och
dermed följande förmåner. Hvar och en som ville och
kunde infinna sig vid vapensynen med duglig häst och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
