Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte äfventyret - 13. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
239
13. Sc. Tornet: Rosas rum. Rosas ånger och qval. Beskrifver
huru Florinna en tid dag och natt utan återvändo öppnat sitt fönster,
legat gråtande deri, betraktat himlen och ropat efter Fågel Blå; hennes
nuvarande resignation; .- berättar, huru hon bekant för Florinna sin
förvillelse och erhållit hennes förlåtelse; - beskrifver huru sjuk Florinna är,
samt huru blek och förtärd hon ser ut; skildrar tillika hennes [-sjelfförsa-kelse,-] {+sjelfförsa-
kelse,+} fromhet och godhet. Men se der kommer hon sjelf! - Florinna
kommer in, blek, tankfull, och går långsamt upp och ned på golfvet,
under det Rosa fattar sitt sy-arbete, och sittande, för att ej föröka
Florinnas smärta, vill låtsa om ingenting, men torkar sig då och då i ögonen.
Florinna begynner nu en monolog, som innehåller, i de enklaste och
skönaste verser, det djupaste vemod och det religiösaste hopp - detta tal är
qvintessensen af femte akten, ja af hela första afdelningen. Hon talar
om sin ungdoms förhoppningar - om kärlekens symboliska natur och
huru det Högre slutligen gör sig ensamt gällande genom brännande, men
renande flammor, och huru stilla sedan hjertat klappar mot grafvens
annalkande - porten till kärlekens land. - Om sin död - huru
Amundus, i fall han ännu lefver, engång skall finna den (genom hvilka
kännetecken) och gråta der m. m. Om han väl någonsin tviflat på hennes
trohet? Huru djupt och ståndaktigt qvinnans hjerta är. Hon märker
Rosas tårar och snyftningar, och ber henne ej qvälja sig, ty hon är ej
orsaken till hennes lidande - ber henne söka bibehålla glädjen, hoppet och
lefnadslusten, den första ungdomens glada följeslagerskor - (Rosa
omfamnar, smältande i tårar, hennes knän; Florinna upplyfter henne mildt) -
ber henne af sig bibehålla en icke ängslande, utan vänlig och till allt
godt uppeldande bild - talar om evigheten af naturens och lifvets
skönhet, och att der väl stundom, liksom nu, är vinter, men att det då är
ljuft att dö, på det att nästa vår åter skall öfverkläda grafven med sina
blommor o. s. v. Om kärlekens land - hvad man der vågar säga åt
Gud, när man, förd af den sköna Maria, Kärlekens Drottning, kommer
inför hans thron och har troget älskat på jorden. - Huru faderligt han
då ler, och med vänligt nickande hufvud, skakande de ambrosiska lockar-
ne, vinkar de trogna vännerna att stanna bland sina englar. - En
eksta-tisk hänryckning fattar henne - hon tycker dagern och himlafästet
förvandla sin färg, fängelsemurarne vackla och försvinna - tror sig lyftas
från jorden och beskrifver den nya verldens glans! - Det fattar henne
en svindel i hufvudet och en skymning för ögonen - hon dignar ned
öfver Rosas hvilobädd; Rosa, lutande sig öfver henne, faller på knä vid
bädden, i en tröstlös ställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
