Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette äfventyret - 4. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
243
för trenne år sedan. Under det att Lila talar, står Cyprino orörlig på
terrassen och ser öfver vallarna och borggrafven med den mest spända
uppmärksamhet rätt utåt fältet. Lila spörjer honom hvad han ser på?
Han svarar, att han ser en man komma från vägen som går till
An-tiochia, och taga den som går åt deras borg; mannen vore fullkomligt lik
Deolätus, klädd i praktfull Troubadours-drägt och med ett stort
glimmande jagthorn vid sidan. Lila ställer sig nu bredvid Cyprino, som
hjelper henne att stå på tå och lyfter upp henne ett stycke från jorden
(emedan hon beklagar sig att hon ej kan se beqvämt; Lila är liten och smärt).
Nu känner äfven hon igen Deolätus, klappar händerna tillsammans af
glädje och vinkar åt honom med sin hvita slöja (under det Deolätus äfven
Ylöliiar QQh gyänger sin gröna barett i flera hvarf öfver hufvudet, hvilket
Lila säger åt Cyprino: «se» m. m.). Jemväl Cyprino vinkar åt honom
gladt med handen; och begge gå, för att vid vindbryggan mottaga
honom. (I begynnelsen af denna scen visar ock Lila sin man deras barn,
och räcker det åt honom, som jollrar dermed m. m.} sedan kommer en
tjenarinna och bär in det, emedan föräldrarne ännu längre vilja njuta
aftonluften.)
4. Sc. Sent på natten. Cyprino, hans fru, Deolätus, Antonio,
Murusi, Androklos och Joannes sitta till bords midt i stora riddarsalen
af Cyprinos borg. De äro vid slutet af qvällsvarden, och fulla bägare
och pokaler gå flitigt omkring i laget. Alla äro inbegripna i ett lifligt
samtal. Scenen börjas med att Cyprino och Lila bedja deras ädle gäst
Deolätus vara munter, under föreställningar huru föga grund till grämelse
ligger i den förebråelse han nyss gjort sig, att han ar den egentliga
orsaken (nemligen genom sin bortresa åt Norden) till Amundi och Florinnas
olycka. Högre makter hafva oemotståndligt verkat den, och för öfrigt då
de begge älskande, enligt Deoläti egen försäkran, ännu lefva och man har
de bästa utsigter för deras framtid, så blir omsider slutresultatet, att de
genom sin olyckspröfning vida mera vunnit än förlorat. Deolätus svarar,
att detta ock är hans tröst, så ofta hans samvete erinrar honom om det
myckna ofog, som han möjligtvis åtminstone till en stor del kunnat
af-vända, i fall han ej aflägsnat sig från de älskande och glömt bort dem
under onyttiga grubblerier, innan han hjelpt dem att befästa deras lycka
och undanrödja dess hinder. Men hvad han försummat, hade Försynen i
hans ställe fogat mycket bättre; deras kärlek, deras trohet vore för
evigheten befästad, deras dygd nu snart för verld och efterverld förherrligad.
Alltså kunde han ej så djupt gräma sig öfver sitt felaktiga uppförande i
denna sak, som det kanske vore hans pligt att göra; och Cyprino hade
misstagit sig på orsaken till hans kanske för mycket tankfulla utseende.
Nej, han hade i detta ögonblick tänkt efter, huru fåfängt menniskan yfves
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>