Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
275
utom engång skulle börja inse, att ett sådant förhållande till en person
af ett annat kön, om ock aldrig så trofast och varaktigt, icke på långt
när förmår uppfylla omkretsen af en mans lif och sträfvande, - med
hvilken insigt visserligen följer, att en hel rymd af ljufva ögonblick,
önsk-umgaT och. retelser liksom för alltid nedstörtar i ejälens krater, för at£
sedan aldrig mera uppstiga: endast gnistor och sjudande aska af ett i
djupet lågande minne uppsänder den sedermera stundom i dagen, - så
skulle en dylik resa, som den han nu med Deolätus ville företaga,
frambringa ett sådant reserv-förråd af lifs- och inspirations-ämnen för alla de
återstående årens långa vinter, att, om han ock förlorade allt annat i
verlden, skulle åtminstone poesien följa honom till grafven. -
Troubadouren, bestört öfver en sådan prophetia, frågar honom hvad han
egentligen menar med «reserv-förråd af lif», och säger sig ej kunna uthärda den
tanken, att upplefva en tid, då hans sköna icke mer vore hans lefnads sol
och hans sångs ledstjerna. .- Deolätus svarar, att man måste vänja sig
vid att uthärda allt; - och förklarar nu sin mening med sitt exempel.
- Han skulle nemligen snart, såsnart den första elegiska
ungdomstråna-den brusat ut, i brist af sinnligt stoff och väckelse utifrån ha förbrännt
sig sjelf invärtes, om ej ödet unnat honom ett medel att ge sin inre oro
och själshunger något slags luft; han kom nemligen, just då han var nära
att gå under, att lemna sitt fädernesland och ge sig ut på resor,
hvarigenom han blef iståndsatt att vända sitt inres spegel, förut nästan blott
afbildande hans Jags ensamhet och fruktlösa bemödanden, mot det yttre
jordiska lifvet i hela dess mångfald. - Så har han nu i flera år
genom-ströfvat verlden, klart och troget uppfattande allt, hvad han sett, i
förståndet och fantasien, emedan han var utan passion och utan fördom -
det helas eviga harmoni i hela dess skenbara förvirring och underbara
allhet trädde honom nu såsom ett mästerligt anordnadt skådespel till
mötes, i stället för att tillförene, i ensligheten af hans första ungdom,
lifvets mångfald var honom blott en begrepps-construction, ett benrangel,
för hvilket den sinnliga fyllnaden felades; denna, förut styckevis hämtad
ur skaldernes reflexiv-spegel, hade han nu öfvat sig att hämta omedelbart
ur naturens egen kolossala historie-målning; finnande för öfrigt i intet
särskildt föremål naturens herrlighet till den grad concentrerad, att det
kunde fästa honom vid sig med lidelse eller uteslutande intresse, men
deremot jemväl å andra sidan finnande ingen enda företeelse så
idee-lös och frånstötande, att han icke jemväl i den lägsta ser ett väsendtligt
uttryckt och ett ehuru matt återsken af en evig lag, vore det naturligt
att han (hvad Troubadouren funne så underbart) förmådde meddela en
betydlig rikedom på tankar och gestalter åt de poetiska fantasi-bilder,
i hvilka han tid efter annan sammanfattade och utgöt intrycken af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
