Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domherren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om vintrarna håller han till framme vid gårdarna för att
skaffa sig mat. Det förefaller, som om han då gärna sökte
människornas sällskap. Ibland uppträder han i stora skaror och kan
då vålla mycken förtret, ity att han äter upp fruktträdens knoppar,
så att fruktsättningen för nästföljande år blir reducerad eller
upphäfd. Men detta är mera sällan. Oftast komma de några få i
sällskap, ses då med nöje och ta sig förtjusande ut i de
rimfrosthöljda trädkronorna eller bland markens buskar.
Men långt innan våren på allvar gjort sitt intåg i nordens
bygder, försvinna de små vingade gästerna för att begifva sig till
sina sommarhem. Makarna ha hela vintern följts åt, så att de
haft tid att öfverlägga. Där barrskogen står som tätast och där,
dit en vandrare blott ytterst sällan förirrar sig, finna de godt att
vara Där reda de sitt bo i någon tät granbuske eller på en
lummig, lågt hängande gren samt tillse i alla händelser, att det blir
väl undangömdt. Kanske ha icke många sett domherremakarnas
bo. Det år sammansatt af kvistar, rottågor, mossa, grässtrån
och lafvar och långt ifrån något konstens mästerstycke. Inuti är
det fodradt med djurhår, tagel, fjädrar och ull, men ändå är det
ibland så glest flätadt, att man kan se äggen igenom bottnen och
sidorna.
Äggen äro till antalet 4 à 5 och hålla i längd cirka 20, i
tjocklek cirka 16 millimeter. De äro blåhvita samt stänkta med
små violetta eller bruna fläckar, prickar och streck, hvilka i
synnerhet samlats kring den tjocka ändan.
När det lilla torftiga nästet fått så många ägg, det skall ha,
går lilla domherrinnan — som i allo är mindre lysande klädd än
gemålen — till det ansvarsfulla värfvet att rufva dem. Det är en
tid af ren, ljuflig idyll. Rundt omkring råder ljus, värme,
blomsterdoft och barrträdsångor. I fjärran drillar bofinken, och ur
högsta grantoppen strax bredvid låter sångtrasten sina granna toner
ljuda. Då och då. hoppar en ekorre förbi, och dufvorna komma
att dricka i den lilla förbiflytande bäcken. Men ingen ser den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
