Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189 KABANTINKISTABHB BBBÄTTELSSB
Det blef förstämning och han märkte na att
hon var tanklös man kallar, lika tanklös som då
hon inbjöd honom ensam herre i sitt flickrum så
sent på kvällen. Eller var det ett uttryck af den
oafhängiga kvinnans fordran att få bli behandlad
som mannens jämlike i allt; trots mot konvenans
och förmenta fördomar? Kanske det senare, men
han kände det som ett öfversitteri och var vred.
Det höll på att bli en obehaglig tystnad på
gatan, då hon räckte fram sin hand och sade med
sin goda innerliga röst:
»Icke vara ond!»
»Nej, icke det, men, men... aldrig göra så mer.»
De skildes som vänner, och han skyndade sig
ner till kaféet, där han icke varit på länge, dels
af en viss motvilja mot tonen, som icke längre
harmonierade med hans egen stämning, dels därför att
han lofvat sin väninna vara måttlig.
Han återfann sällskapet, men kände sig något
främmande, och han fick det bestämda intrycket att
hit skulle han aldrig föra henne. Därför gick han
snart hem och försjönk i meditationer, som stundom
drogo i de mörka färgerna, stundom i de ljusa. När
han tänkte tillbaka på det ögonblick då ur pälsens
djurskinn den ungdomliga skönheten krupit fram,
fann han däri något hemskt olycksbådande. Det var
icke den jungfruliga skönheten med reflexer från
barnets paradis, utan en dämonisk mörk fägring som
blir mäns bane, mannaviljans graf, och bringar
förnedring och ofärd, ärelöshet och köpslagori. Men som
är oundviklig, oundkommelig som ödet
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
