Långt bortom Tysklands bördiga slätter utbreder sig mot norden ett stormigt haf, hvars yta ej skiftar i ebb och flod hvars stränder hvart år betäckas af vinterns isar och hvars öppna fjärdar i stundom på gungande isbrygga burit hela krigshärar. Sedan årtusende hafva de kringboende folken slagits om besittningen af detta haf och färgat dess vågor med sitt blod; men vid tiden för vår berättelse herskade öfver niontiondelar af dess vida kuster en enda makt, den tiden mäktigast i norden: Östersjön, hade nära nog blifvit en insjö i Sveriges rike.
Och Östersjön sträcker sina väldiga blå armar mot öster och norr och sluter i sitt brusande famntag en dotter af hafvet, ett vågornas land, som uppvuxit nr deras sköte, somväxer än i dag och som höjer sina fasta klippor högt öfver sin moders hjässa. Finland är Östersjöns mest älskade barn; än idag tömmer det sina sjöars skatter i moderns sköte, och det mäktiga hafvet förhäfver sig icke därför, det drager sig älskande och ömt tillbaka, lik en eftergifvande mor, att dottern må växa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor. Lyckligt det land, som vaggar inom sitt sköte tusen sjöars våg och mot hafvet sträcker en strand af hundradefyrtio mil! Hafvet bär makt och frihet, hafvet bär välstånd och bildning; hafvet är det rörliga civiliserande elementet på jorden, och ett land som står i förbund med hafvet kan aldrig förstelna i nöd och betryck, om det ej själf förtjenar det.
Och långt borta i Finlands nord utbreder sig en nejd, som mer än någon annan är hafvets fosterbarn emedan den, långsluttande och låg, sedan mannaminne uppväxer ur vågen. Otaliga gröna öar höja sig vid dess kuster: »I min ungdom, säger den grånade sjömannen, flöto här stora skepp, där nu en båt med möda ror,» - och få år därefter beta hjordarna på den forna hafsbottnen. Det lekande barnet lastar vid stranden sin båt af flarn: se dig omkring, du lilla, och märk noga den punkt, där vågsvallet ritar sina ränder i sanden: när du blir man, skall du förgäfves söka stranden där - långt bortom den gröna slätten hör du på afstånd hans brus; och när du en dag står som gubbe där, då reser sig på stället för din barndoms sjö en blomstrande by. Sällsamma nejd, där städerna, som så klokt byggt sina hamnar vid djupa sund och älfvar, om tvåhundrade år hafva en mil till redden, och där kölar och skeppsankaren framdragas ur kärren åtta mil inåt skogsbygderna!
Denna nejd är Österbotten, dess område är större än månget konungarike, och det sträcker sig långt upp mot den yttersta norden, till Lapplands gräns, där solen aldrig går ned om midsommaren och aldrig upp under julmörkret. Tre månader om året vakar naturen där i dagens oafbrutna glans, och därunder kan du vid midnatt läsa den finaste bok; tre månader varar natten, men en natt af stjärnor och norrsken, en natt af månljus och snöglans, frostigt klar och heligt andaktafull. Blommors skönhet är förgängligare där, än människors fröjd; sju månader betäckas slätterna af bländande snö och sjöarna af landfast is; men aldrig är våren mera ljuf, än efter en sådan vinters frost; dock blandas i dess ljufhet ett vemod som hjärtat väl förstår.
Vid hafvets kuster i detta nordliga land bo om hvarandra tvenne folkstammar, oblandade och inbördes mycket olika, en brokig tafla af nationela och lokala egenheter i språk, seder, lynne, socken för socken skarpt markerade. Dock finnas hos alla vissa gemensamma drag: rörlighet, kraft och ett öppet frimodigt väsende framför andra landets barn. Det är icke en geografisk slump, att de största och blodigaste slag i Finlands historia blifvit slagna på Österbottens jord.
Fyra mil öster om Vasa, vid de låga stränderna af Kyro älf, utbreder sig Storkyro socken, ett af de rikaste pastorater i Österbotten, hvars kornbod det är. Här växer i bördig lermylla den berömda utsädesråg, som årligen i stora kvantiteter skeppas till Sverige; hela socknen är en nästan oafbruten slätt af böljande sädesfält, om hvilka det bekanta ordstäfvet säger, att »Storkyro åker och Limingo äng ha icke sin like i bredd eller längd». Folket är finskt, af tavastländsk härkomst i fordomtima; dess lutande gamla kyrka, byggd år 1304, är ett af landets äldsta fornminnen.
Det är hit vi nu bedja läsaren följa.
Vid tiden för vår berättelse var denna nejd icke på långt när så odlad, som i senare tid. Klubbekrigets härjningar hade satt dess välstånd mycket tillbaka, ännu en mansålder därefter spordes följderna af dess förödande nederlag, och hårda krig med täta utskrifningar hindrade tiden att läka dess sår. Därför stod ännu om sommaren 1632 mången gård öde i skogsbrynet, åkerfälten sträckte sig icke långt från älfstranden, och kärrens osunda dimmor betäckte nejden, när natten var sval. Skogarna, då redan medtagna, lämnade ännu bränsle för tjärdalarna; en del af allmogen fiskade ute vid Michelsöarna, och den vördige kyrkoherden, herr Georgius Thomæ Patur, hade icke då, som hans nuvarande efterträdare, sina fyra tusen rubel silfver i behållen årlig inkomst.
Det var därför ögat med välbehag dröjde vid Bertila gård i närheten af kyrkan, ståtligare och mera välbyggd än alla de öfriga samt omgifven af de frodigaste åkerfält. Sommaren hade lidit till medlet af Augusti, och skörden hade nyss begynt. Mer än sextio personer, män, kvinnor och barn - ty den österbottniska kvinnan arbetar hela sommaren utomhus - voro ifrigt sysselsatta att skära den gulnade rågen, uppsamla kärfvarna och med konstfärdiga händer sammanställa dem i höga prydliga skylar. Dagen var varm och den krökta ställningen under arbetet mödosam; det hände därför icke sällan att en och annan goddagspilt af arbetarne rätte uppå sig och kastade en längtande blick på den mjuka åkerrenen, just enkom skapad till hvilsoffa. Men därvid glömde han icke att kasta en fruktande blick på en gammal man i vid grå vadmalsjacka, påtagligen ett slags uppsyningsman öfver arbetet, och så ofta någon masade sig, hördes hans granne hviska: »Larsson kommer», hvilket genast hade en förunderlig verkan, ej olik en försmak af karbasen.
Men Larsson, en liten rund gubbe, mellan hvars yfviga skägg och buskiga ögonbryn en mera godsint och gladlynt, än sträng blick framskymtade, var i detta ögonblick sysselsatt med en af de arbetande kvinnorna, som under hettan och det tunga arbetet dignat vanmäktig ned på dikesrenen.
Att döma af hennes bleka drag, var denna kvinna icke mera ung, hon hade måhända sett sina sex och trettio somrar; men såg man blott hennes smärta växt eller det milda, varma uttrycket af hennes blå ögon, trodde man knappt att hon öfverskridit tjugutalet. Hela hennes gestalt bar uttrycket af en fordom sällsynt, men tidigt vissnad skönhet, aft mycket lidande och mycken undergifvenhet. Hon bar en fin hvit ylletröja, som nu för hettan var aflagd och blottade lintygsärmar af hvitaste lärft, under tröjan efter allmogens sed, ett rödt lifstycke, en kort randig yllekjol och en liten rutig duk, knuten som bindel kring hufvudet, för att sammanhålla hennes långa, blonda hår av linets ljusgula färg. Hon hade arbetat som alla andra, men hennes kraft var icke så härdad som deras; hon hade neddignat med skäran i sin hand, och de närmast stående. hade med synbar aktningoch kärlek burit henne till det mjuka gräset, där de sökte att med en dryck friskt vatten ur källan återkalla henne till lifvet.
- Se så, Meri (Emerentia), sade gamle Larsson, i det han med en faders deltagande höll den afdånades hufvud i sitt knä och strök med det kalla vattnet hennes tinningar - se så, mitt barn, var icke enfaldig nu och dö från din gamle vän . . . hvad skulle han sedan ha för glädje på jorden? . . . Hon hör mig inte, stackars barn; hvar finns en far sådan som hennes far? Tvinga den späda varelsen att arbeta i en sådan hetta! . . . Drick litet, så där . . . se så, det var beskedligt, nu slår du åter opp dina vackra ögon. Var inte ängslig nu, Meri, vi ska gå hem till gården, du skall få hvila dig, inte behöfver du arbeta mer i dag . . .
Den späda bleka kvinnan försökte resa sig upp och återtaga den bortlagda skäran.
- Tack, Larsson, sade hon med matt, men välljudande röst, jag mår nu bättre, jag vill arbeta, far vill det . . .
- Far vill! utbrast den lille gubben hetsigt. Men si jag vill det inte jag, jag förbjuder dig att arbeta jag, Meri, och om far också skulle jaga mig på dörren och jag måste gå och tigga mitt bröd, så får du inte arbeta i dag. Nå nå,kära barn, tag inte illa vid, så dum är inte inte far. Han måste väl begripa att du inte har armar som vi andra, det rår du inte för, det har du af salig mor, som var född fröken, och af din uppfostran i Stockholm . . . Se så, kom, låt oss gå hem, var inte envis nu, Meri!
- Släpp mig, Larsson, där kommer han själf! utropade Meri, slet sig lös, fattade skäran och begynte ånyo afmeja den gula halmen. Men vid det hon böjde sig ned, förmörkades hennes ögon af en ny svindel, och för andra gången sjönk hon blek och medvetslös mellan de böljande rågaxen
I detsamma fördubblades arbetarnes ansträngningar rundtomkring, ty han nalkades själf, den stränge, af alla fruktade husbonden på Bertila gård. Lik en mörk sky kom han långsamt gående öfver gångstigen från gården, en reslig, ännu föga lutande gubbe om sjuttio år. Hans dräkt skilde sig icke från den i sommartid då hos bönderne brukliga: vida skjortärmar, lång rödrandig väst, korta lärftsbyxor, blåa strumpor och konstrikt arbetade näfverskor. Blott öfver den hvita hjässan bar han en spetsig stickad röd yllemössa, hvars höjd gaf hans resliga gestalt ett än högre utseende. Men oaktadt dräktens enkelhet, var hela hans yttre i hög grad befallande. Den höga raka växten, den bestämda hållningen, den genomträngande skarpa blicken och ett aldrig svikande drag af beslutsamhet, hersklystnad och stränghet kring den hårdt hopdragna öfverläppen antydde på engång den forne partichefen och den mäktige rike jordägaren, van att herska öfver hundrade underlydande. När man såg denne gubbe, förstod man hvarför han på sin tid i många kringliggande socknar var känd under namn af bondekungen.
Den gamle Aron Bertila närmade sig kall och lugn det ställe, där hans enda dotter låg afdånad på sädesfältet.
- Kören henne på långflaken hem till gården, befallde han drängarne; om två timmar skall hon vara tillbaka i arbetet.
- Men Bertila . . . begynte Larsson uppbrusande.
Bertila vände sig om med en blick, för hvilken den andre plötsligen teg helt stilla. Därefter gick han, som hade ingenting förefallit, omkring på åkertegarna, bedömde med säkert öga arbetarnes flit, än tadlande, än berömmande, och stundom afbröt han ett ax samt pröfvade uppmärksamt kornens antal och vikt. Vid rian kunde man öfverse hela det stora guldgula skördefältet, en nyodling om mer än hundrade tunnlands vidd, utdikad ur kärrets svartmylla. Den gamle betraktade med stolt tillfredsställelse detta gungande haf af halm och ax, hans hållning blef än rakare, hans bröst vidgades, och han vinkade Larsson till sig.
- Minns du ännu denna nejd för fyra oeh trettio år sedan? Flemingens ryttare hade farit fram som hedningar, byn låg i aska, fälten vore förtrampade af hästarnas hofvar. Här där vi stå var tätt invid byn den vilda ödemarken, halfbrända nakna stubbar reste sig mellan pölar och gungfly, ingen väg eller stig ledde hitåt, och själfva skogens varg höll detta ställe för uselt, för att söka sig här en kula.
- Jag minns det mycket väl, svarade Larsson entonigt.
- Och nu, se dig omkring, gamle vän, och säg; hvem byggde denna by ur sin aska skönare än någonsin förr? Hvem röjde denna ödemark, hvem gjorde vägar och stigar, hvem mätte ut tegarna, hvem utdikade kärrel, hvem plöjde denna herrligt fruktbara jord, hvem sådde hela detta fält, som nu vaggar för vinden och om få dagar skall med sina skördar mätta hundrade människor? Säg, Larsson, hvem är den man som utfört detta storverk? - Och den gamles ögon glänste af hänryckning.
Men den lille gubben vid hans sida syntes fattad af en annan känsla. Han aftog ödmjukt sin slitna hatt, hopknäppte sina händer oeh sade allvarligt:
- Intet är den som sår och intet den som vattnar; Gud allena är den som växen gifver.
Bertila, försjunken i sina tankar, hörde honom knappt och fortfor, utan att fatta hans mening:
- Ja vid Gud, jag har skådat onda dagar, tider af nöd, elände och förtviflan, dem svärdet fört öfver jorden. Och själf har jag dragit svärdet till att förhärja min oväns gård, och segern har jag pröfvat så väl som nederlaget, båda till ofärd. Därför har jag rött att glädjas åt fridens verk; jag vet hvad svärdet kommer åstad och hvad plogen uträttar. I svärdets stål sitter den onde anden på lur, för att frossa af människors blod och tårar; svärdet mördar, svärdet fördärfvar. Men plogen ger lif och lycka . . . Ser du, Larsson, detta fält har plogen gjort. Där borta i Korsholm finnes en sköld med Finlands vapen, där står ett lejon med draget svärd. Vore jag kung, skulle jag säga: bort med svärdet och plogen hit! Plogen är Finlands vapen; ha vi bröd, så ha vi ock armar nog, ha vi armar, så jaga vi vår ovän på porten. Men utan bröd, Larsson, hvad hjälpa oss stål och krut?
- Bertila, sade Larsson tvekande . . . du är en underlig man. Du hatar soldaterne och kriget, det kan jag godt förstå; de ha bränt din gård och jagat din första hustru med hennes små barn att dö i skogen. Själf har du slagits i spetsen för bönderne och med knapp nöd undkommit blodbadet på Ilmolas is. Att sådant icke lätt förglöms, det begriper jag. Men hvad jag icke förstår, det är att en bondevän som du, en soldathatare, först upptager mig, en gammal brödlös soldat som fogde på din gård, därefter utrustar min Lasse - Gud välsigne pojken - till kriget och slutligen skickar din egen dottorson, Meris barn, vår lille Gösta, ännu skägglös i fält bland konungens ryttare . . .
Den gamle Bertilas blick mörknade sällsamt, en ömtålig sträng hade vidrörts, och han såg sig skygg omkring, likasom fruktade han en lyssnare bakom rians vägg.
- Hvem är det som talar om Meris barn? sade han med låg röst. Jag känner ingen annan än min son Gösta, född af min senare hustru under resan till Stockholm, och Gud vare dig nådig, om någonsin . . . Låt oss glömma det där. Hvarför jag upptagit dig? Hvarför jag skickat pojkarne i fält? Hm . . . det angår dig icke.
- Så tig därmed. Jag vet redan mer än jag vill.
- Säg om du kan, Larsson, hvilka stycken äro nödiga för ett ärligt och kristligt regemente?
Larsson såg på honom förundrad.
- Jag skall säga dig det. Svärdet består af tu stycken: klingan och fästet. Så äro ock för plogen tu stycken framför allt nödiga: en som drager och en som kör. Och tu stycken göra tillsamman ett kristeligt regemente, nämligen folket och konungen. Men hvad däremellan är, det är till split och fördärf, det rycker till sig konungen makt och folkets ägodelar. Det är ett oting.
- Jag vet att du hatar herremännen.
- Och därför - Bertila lade vikt på orden och uttalade dem med ett nästan spefullt smålöje, hvilket tycktes vända hans mening till skämt - därför, ser du, skall min son blifva antingen bonde eller kung. Ingenting mer och ingenting mindre.
Larsson betraktade honom med häpnad. Han hade icke anat den afgrund af ärelystnad, som härtills djupt fördold glödde i den gamle bondechefens bröst Han vågade icke tro hvad han icke utan skäl ansåg för höjden af vansinnig förmätenhet.
-Du kan väl aldrig hoppas, sade han skyggt, att Meris sons börd...
Den reslige gubbens ögon gnistrade, men orden kommo nästan ohörbara öfver hans läppar, liksom sökte han förgäfves kämpa emot ett inre behof, att engång, för första och kanske för sista gången, uttala den djärfva tanke, hvilken redan många år grott i hans stormiga själ.
- Konung Gustaf Adolf har blott en dotter, sade han slutligen med ett eget uttryck.
- Fröken Kerstin . . . ja.
- Men riket, i krig med halfva världen, behöfver efter hans död en man på tronen.
- Bertila . . . hvad skall detta betyda? - Det betyder, att i min barndom hörde jag konung Eriks son med bondeflickan Karin förklaras för rikets tronföljare.
- Är du galen?
Åter flög det spefulla löjet öfver den gamles läppar.
- Förstår du nu, sade han kallt, huru det är möjligt att hata soldater och herremän och dock skicka sin son i fält på närmaste vägen till utmärkelse under en konungs ögon?
- Jag ber dig, Bertila, slå ifrån dig så ursinniga griller; du är en klok man, när icke högmodets ande får makt öfver ditt oroliga sinne. Din plan skall misslyckas; den måste misslyckas.
- Den kan ej misslyckas.
- Huru? Den kan icke?
- Nej. Jag har ju sagt dig, Gösta skall blifva kung eller bonde. Ettdera, jag har ingenting däremot. Vill han blifva bonde, som jag, får gå!
- Men om han nu icke vill eller kan bli bonde? Om han finge i sitt hufvud att bli herreman, att slåss för en adelig vapensköld? . . . Kom ihåg att du skickat honom på rätta vägen till herretiteln. Som officer är han redan adelig vederlike.
Bertila syntes eftertänksam.
- Nej, utbrast han, det är omöjligt. Hans blod hans uppfostran . . . min vilja . . .
- Hans blod? Du minns då icke mer, att däri flyter adelskap både till höger och vänster. Hans uppfostran? Och du har skickat honom till Stockholm vid tolf års ålder, du har låtit honom uppväxa bland adelige junkare, hvilka han dagligen hört med hånlöje och förakt yttra sig om de ofrälse stånden. Din vilja? Dåraktige far, du har låtit en örnunge uppväxa bland örnar, och du tror dig kunna göra af honom en sparf.
Den gamle teg en stund stilla. Därefter sade han med konstlad köld:
- Larsson, du är en lättrogen narr, du tar för allvar hvad jag skämtar i en glad stund. Jag svarar för pojken. Låt oss icke mera tala därom . . men akta dig . . . intet ord om hvad som blifvit sagdt! Förstår du?
- Jag är din gamle vän, Bertila; alltsedan den stunden, då jag, en ryttare tios Svidje Klas, hjälpte dig på flykten från Ilmola, har du vedergällt mig den tjensten mångfaldt; jag kan aldrig förråda dig. Men ser du, jag älskar dina barn som mina egna, ja mer än så. Jag kan icke fördraga att du gör pojken olycklig, och Meris sedan . . . är du en far, Bertila? Huru behandlar du ditt barn? Din enda dotter, som efterkommer din minsta nyck, som gör allt för att med lydnad och undergifvenhet försona sin i ungdoms felsteg, henne behandlar du hårdare än din ringaste tjenstepiga, du låter henne späd och svag förrätta de tyngsta sysslor; du ser henne digna till jorden, och du upplyfter icke ditt barn. Du är grym, Bertila . . . mer är grym; du är en omänsklig far.
- Det där förstår du inte, svarade den gamle mörkt. Sådana blöthjärtade karlar som du förstå inte hvad det vill säga att gå sin väg rakt fram, utan att se hvarken till höger eller vänster. Meri brås på sin mor, hon har något af fröken uti sig, och det skall utrotas. Hon kan icke bli drottning, som Karin Månsdotter; nå godt, hon skall då vara en bondekvinna från topp till tå. Kung eller folk . . . jag har sagt hvad jag tänker om mellansorterna, och nu begriper du hvarför jag gör som jag gör. Kom, låt oss återvända till arbetsfolket.
- Och Meri . . . skona henne i dag åtminstone . . .!
- Hon skall arbeta som de andra i eftermiddag.
