- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
3

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Några ord om svimningar och deras orsaker - Ett fyndigt hufvud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lifsföreteelserna, faktiskt eller blott skenbart, och
död eller vanmakt följer.
d. v. s. föra ett lif likt plantan: börja, växa,
Nerverna äro de delarne af kroppen, som underhålla
förbindelsen med den yttre verlden, och utgöra
medlarne mellan organismen och föremålen utom
densamma. Utom dem skulle kroppen endast vegetera,

förgås som den; hon skulle vara i saknad af det,
som gör djuret till djur, menniskan till menniska,
hvad som danar henne till något mera, än ett blott
börjande, växande och förgängligt väsen. Genom
ögats, hjernans, luktens, smakens och känselns nerfver
– alltså genom sinnesverktygen – är menniskan i stånd
att emottaga och med förnuftet fatta intryck af
personer och föremål utom sig. Nerfverna hafva
sin medelpunkt i hjernan och ryggmergen; dessa utgöra
de centralbyråer, hvarifrån utlöpa, tusentals
trådar af hvilka somliga utifrån leda känslor
och intryck till hjernan, andra deremot från
hjernan sjelf föranleda rörelser. Men nerfverna
äro icke endast regulatörer för intryck och rörelser;
äfven med de rent vegetativa processerna, d. v. s.
med digestionen, födan och andedrägten, stå de i
innerlig förening och utöfva på dem sitt inflytande.
Hvarje oordning i dessa nerfver framkallar en oordning
och rubbning i de af dem beroende processer; sålunda
gifves det en nervös hjertklappning, en nervös
uppkastning, en af nervösa orsaker uppkommen svårighet
att andas (Asthma) – alltså sjukdomar i de vegetativa
organerna, hvilka hafva sin grund i den störda
verksamheten i dithörande organer.

Efter denna inledning skall läsaren lättare förstå
hvad vi mena med vanmakt.

Vanmakten består i en förminskad, ja till och med
ögonblickligen afbruten verksamhet i hjertat. Den
utgår antingen från hjertat sjelft, genom en direkt
inverkan på detsamma, t. ex. en stöt, ett slag
mot hjerttrakten, för starkt snörande o. s. v.,
under det hjertats verksamhet härvid förlamas eller
åtminstone minskas; eller den härflyter af hjernans
afficierande och dettas inflytande på hjertat. Hit
höra de svimningar, som hafva sitt ursprung i häftiga
sinnesrörelser, såsom fruktan, glädje. Härmed gör
dock menniskornas olika individualitet sig gällande,
ty hvad som hos den ene framkallar en vanmakt, oroar
ganska litet en annan. Många personer äro så nervöst
retliga, att blotta åsynen af en råtta eller en katt
förorsakar dem vanmakt, under det en annan kan taga
katten till sig i bädden, klappa och smeka honom;
en tredje åter förklarar råttan för ett litet vackert
djur och inspärrar den i en bur, för att roa sig af
densamma. De menskliga organismerna äro just häruti
oändligt olika. Den ene har understundom för den eller
den lukten en antipathie, som blott få menniskor
dela med honom, och den lukt andra finna angenäm,
förorsakar honom illamående, ja uppkastning; man
säger då att han har en idiosynkrasie derför. Under
det t. ex. mysk är för mången en afskyvärd lukt,
berömmes den öfver höfvan af en annan o. s. v. Genom
dessa märkvärdiga idiosynkrasier uppstå lätt
svimningar. Mycket gör också vanan. Många menniskor
må illa och falla i vanmagt vid åsynen af en droppa
blod, då andra deremot kunna se det flyta i strömmar
utan att det bekommer dem illa på minsta sätt.

Svimningarne kunna således, som vi sett, hafva sitt
ursprung och sin orsak i hjertat, i någon sinnesorgan;
men de kunna äfven utgå från andedrägtsorganerna; så
uppstå ofta svimningar genom inandningen af förskämd
luft, t. ex. i öfverfyllda theatrar etc. Slutligen
gifvas också vissa nerfsjukdomar, i hvilka tid efter
annan fall af vanmakt förekomma, under det den sjuke
känner sig ganska frisk mellan uppehållen i attackerna.

Vanmakten skiljer sig blott till graden från
skendöden. Denna sednare är en fullkomlig bild af
döden, men vanmakten är det tillstånd, då andedrägten
och hjertslagen ännu fortfara, om ock betydligt
försvagade och knappast skönjbara. Under det skendöden
så fullkomligt liknar döden, att, utom förruttnelsen,
ingen egentlig skillnad gifves, som icke kan förekomma
i begge tillstånden, förhåller det sig helt annorlunda
med vanmakten. Efter det vissa förebud visat sig,
hvilka bestå i ångest, svindel, darrning, "svartnad"
för ögonen, kyla i lederne, utbryter kallsvett, knäna
förmå icke bära kroppens tyngd, utan sjunka undan,
krafterna försvinna och – vanmakt inträder. Ofta
försvinner medvetandet, men understundom hör den
vanmägtige hvad som föregår omkring honom, utan att
han är i stånd att gifva det tillkänna. Under det
pulsen i de flesta fall ännu är kännbar, om ock svag,
kan man i svårare fall icke bemärka den. Samma är
förhållandet med hjertat. Först när man lägger örat
till bröstet hör man dess slag, ehuruväl sakta och
ofullständigt. Andedrägten är än så förnimbar, än
så svag, som om den snart skulle upphöra. ligger
den vanmäktige längre eller kortade tid. Han återfår
ofta medvetandet utan några yttre åtgärder och känner
då efter uppvaknandet inga plågor. Men i de flesta
fall besväras han af mattighet och illamående, och
en känsla af tröghet och tyngd i lederna återstår
en längre tid. I enstaka, högst svåra fall öfvergår
vanmakten i död.

Svimningar af lättare art gå öfver af sig sjelfva;
men då det för den i läkarevetenskapen oinvigde
alltid blir kinkigt att afgöra, hvilket fall som
är svårt, hvilket obetydligt, måste man antaga som
regel, att, då de lättare medlen icke förmå häfva
svagheten, genast tillkalla en läkare och, tills
han anländer, använda de hjelpmedel vi nedanföre
vilja rekommendera. Man går härvid tillväga med lugn,
vaksamhet ock eftertanka; ty genom våldsam behandling
kan lätt den svaga lifsgnistan utsläckas.

Först måste man aflägsna orsakerna, således lukten,
det vidriga föremålet, om dessa föranledt vanmakten;
men i många fall, t. ex. då fruktan och förskräckelse
utgöra orsakerna, är detta icke alltid möjligt. Är
luften i rummet osund, öppnar man fenstren eller
bringar den sjuke in i ett annat friskt luftigt rum,
eller ut i fria luften. Man befriar kroppen från allt,
som sitter hårdt åt, såsom trång halsduk, snörlif
etc., och nu begynner man använda verksamma medel,
sedan man först sett till att den sjuke erhållit ett
beqvämt horizontelt läge, med hufvudet något högre
än den öfriga kroppen. Man bestryker patientens
ansigte med kallt vatten, låter honom inandas
ättika – helst starkt aromatisk – gnider pannan och
tinningarne med bränvin, sprit, eau de cologne –
hvarvid man naturligtvis bör taga sig i akt att
ingenting kommer i ögat – och dryper något Hoffmans
droppar i munnen. Hjelpa icke dessa medel, lägger man
senapsdegar på vaderna eller i maggropen och gnider
kroppen, synnerligast fotsulorna, med en styf borste.

Anförda medel äro i vanliga fall tillräckliga att
häfva vanmakten, – men vid svårare gör man bäst i
att skyndsamt tillkalla läkare.

*


Ett fyndigt hufvud.



Fyndiga hufvuden hafva funnits i alla tider, finnas
troligen än och komma väl att finnas så länge verlden står. Men
att de från fordna tider ej gifva de nuvarande efter, kan man
inhemta af följande lilla berättelse:

Så långt tillbaka, som ungefär i sjuttonde århundradet
f. Chr. regerade öfver Egypten en Konung vid namn
Rampsinit, högstsalig i åminnelse, naturligtvis. Den kungen tyckte
om att samla skatter och dyrbarheter och deri har han kanske
än i dag sina efterträdare.

För att nu bevara alla sina “klenodier,“ lät han uppföra
en solid skattkammare af sten, jag tror till på köpet försedd
med en sort inscription, i fri öfversättning lydande ungefär
så här:

Se, men inte röra,
ska’ alla egyptier göra.


Men byggmästaren, som inte fann smak i divisen, insatte
i byggnaden en sten så konstigt, att den lätt kunde uttagas
af någon väl underrättad. Nu funderade han på att någon
stormig natt begifva sig dit och taga för sig litet af den
kungliga herrligheten. Mycket riktigt smög han sig också en gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free