Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Ett ödeliggande kulturland - Några ord om Spiritismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strömmen, reste sig en mängd blomstrande, rika och högst
praktfulla städer. Vi finna ännu öfverallt betydliga
spår efter Öfra Egyptens förgångna, höga kultur, och
den fordna "Nildalens trädgård" är rik på återstoder
efter byggnader, hvilka, likt halft förstådda sånger
från bardernes urtid, erinra om den gamla storheten.
På det fulla, pulserande lifvet har i Egypten följt
död. De konungsliga presternes vetande – templen –
konungagrafvarnes och solsymbolernes jätteverk –
arbetena vid floden – alltsammans erbjuder, likt
sjelfva nekropolerne, endast dödens bild. Egypten är
en jättestor mumie! Till och med den heliga strömmen
har förnekat sin urgamla karakter och är på sitt
sätt nedsjunken till en blott skugga af dess fordna
storartade beskaffenhet.
Gentemot det factum, att Nildalens bädd i öfra
Egypten till största delen var i högsta grad fruktbar,
låter det närvarande totala förödandet af detta
gamla kulturland endast med svårighet förklara
sig. Efter de uppgifter Strabo lemnar, öfver dalens
fordna bevattning vid Wady-Halfa-katarakterne, måste
strömmen i våra tider öfverstiga mer än tre gånger
af sin högsta höjd, för att öfversvämma dalen. Man
antager, att Nilen under långa århundraden bortsköljt
en mängd hinder, hvilka gynnade uppdämningen af det
stigande vattnet. De fordom så storartade vattenfallen
ha reducerat sig till simpla strömhvirflar, emedan
klipporna, genom det öfver desamma brusande vattnets
inverkan, aftogo i branthet och höjd. Det som
vanns genom lättare vattenlösning gick nödvändigtvis
förloradt för uppdämningsändamålet.
Men icke förthy är denna orsak ingalunda nöjaktig
då det gäller att förklara, huru öfre Nildalen
förvandlades till en ödemark. Voro ej många
hundratusen menniskors händer i beredskap, för att
mota strömmen samt tvinga den att bevattna till
och med dalens högsta delar? De gamle egyptierna
– eller ännu mera ethiopierne – dessa mästare i
vattenbyggnadskonsten, skulle genom stenbarrierer
ha drifvit strömmen upp ända till strandklippornas
kammar, om denna åtgärd ensam befunnits tillräcklig,
för att afvända länderiernas ödeblifvande. Till
vattenbristen kom likväl en annan, ännu värre fiende –
sanden. Det finnes ingen fruktansvärdare fiende för
jordkulturen och dermed civilisationen, än sanden,
hvilken graflägger allt lif. Sanden har, som bekant,
förmågan att marschera, som man iakttager på vissa
punkter af Nordsjöns kuster. Här rycka dynerna allt
längre in i landet; betäcka det ena åkerfältet efter
det andra, om icke den outtröttliga men-menniskohanden
förmår bjuda halt. Så tyckes äfven Sahara, drifven
af de vestliga stormarne, småningom ha ryckt Nilen
närmare på lifvet. Och ännu högre stiger sanden på
Nilens klippvägg. Tydliga spår äro förhanden, intygande
att under Libyska öknens sand fordom låg fruktbart
land begrafvet. De sandmoln, som vinden förde
öfver Nildalen, lemnade tillbaka deras tribut. Allt
mäktigare blef markens sandlager, hvilket efterhand
steg så högt, att de gamla bevattningsanstalterne
blefvo overksamma. Den feta Nilgyttjan var till
och med på de lägre ställena icke mera i stånd att
öfvervinna sandens ofruktbarhet. Då uppgåfvo invånarne
i öfra Nildalen striden och vandrade nedemot strömmens
delta.
Fyratio betydande städer och stora, långsträckta byar,
hvilkas namn Plinius känner, föllo ensamt i nubiska
Nildalen i ruiner. Berömd är här isynnerhet den
s. k. tempelregionen. Den börjar omedelbart ofvanom
vattenfallen. De mystiska, undran och förvåning
uppväckande arkitektoniska minnesmärkena från urtiden
befinna sig på båda stränderne af strömmen.
Vi förbigå alla dessa och vända oss längre ned till
det gamla Lykopolis, eller grekernes vargstad, det
nuvarande Siout eller Schouth, hvaraf vi meddela
en karakteristisk vy. Här äro ganska egendomliga
urhålkningar i de närbelägna klipporne. Dessa
excavationer äro mycket talrika, små, kammarlika,
mången gång 30 fot höga. Klippväggarne äro betäckta
med hieroglyfiska och symboliska reliefs. Fastän
den betydliga höjden tyckes motsäga denna åsigt,
synas dessa hålor dock ha varit verkliga grafkamrar.
Staden kan räkna inemot 18,000 invånare. Den ligger
vid pass tio minuters afstånd från strömmen, med
hvilken den är förenad genom en kanal. En brygga
öfverspänner här i tre hvalfbågar Nilen. Flertalet
af Siouts invånare äro kopter, mest fattige, men
mycket flitiga. Här är en hufvudmanufakturplats
för det blå tyg, hvilket i Öfra Egypten och Nubien
bäres af fattiga och rika med samma förkärlek, då den
tron råder, att en blå drägt skyddar innehafvaren
för ögonsjukdomar. Utom denna industri förfärdigas
af en mycket porös lera de simpla krukmakarvaror
hvilka äro utmärkt lämplige att förläna det dyiga
Nilvattnet kristallklarhet och en ren smak. En mycket
eftersökt artikel bildar det här tillredda – till
ätning bestämda – opium (haschisch).
Siouts befolkning, jemförd med många andra städers i
Öfra Egypten, kan kallas välmående. Man ser sällan
här de halft förhungrade, ända intill benen utmagrade
gestalter, som man annars träffar öfver allt vid
Nilen. Måhända bidrager dertill den omständigheten,
att trakten omkring Siout är ganska fruktbar och bär
rika skördar af hvete, durrha, korn o. s. v. Äfven som
karavanplats är Siout icke utan betydenhet. Tågen
gå efter regeln härifrån till Sennaar och
Darfur, hvarifrån slafvar och guld tages tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
