Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Sex dagar på Trollenäs, och den sjunde af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja", hviskade Emmicka knappt hörbart och utan att
räcka honom sin hand.
"Det löfte jag gaf, har jag heligt hållit. Bilden som
lefde i ynglingens hjerta lefver ännu i mannens. Gör
han detsamma i ditt?"
"Fråga mig icke!" sade Emmicka, utan att taga
händerna från sitt ansigte, högt snyftande.
"Jag förstår hvad detta innebär", sade Axel och
reste sig upp. Ett uttryck af smärta och bitterhet
lade sig fördystrande öfver de annars så ädla och
öppna dragen. "Detta är uppvaknandet ur den dröm
som hägrat för min själ. Du, Emmicka, har aldrig
gått ur mitt sinne. Din bild var min skyddsengel,
mot de förförelser för hvilka så många tusende
falla. Jag gick, ledd af den, lugn förbi de snaror
som qvinnorna i fremmande land så listigt veta lägga
för våra fötter; och då kriget lockade mig hem, för
att gå in i de stridandes leder, var det tanken på
ditt bifall som lifvade mitt mod och som styrde min
arm, der jag som bäst förde min klinga. Nu är det
förbi. Jag har blott en önskan, och uppfyllandet af
den torde väl stridens herre förunna mig."
Efter dessa ord ställde sig Axel framme vid fönstret
i stum afbidan på oldfruns återkomst. Emmicka smälte
i tårar.
"En exemplarisk ung herre!" sade den förra, då hon
vid sin återkomst fann Axel på ett vördnadsfullt
afstånd från Emmicka och såg honom lika stum och
allvarsam lemna rummet. "Ack, nådig fröken," återtog
hon under det hon tillredde hennes medikamenter,
"skulle inte fröken genom honom kunna godtgöra det
onda som skett vår nådige herre?"
"Hvad menar ni?"
"Ack, Sivar hofmästare vrider sina händer och sliter
sitt hår, emedan, säger han, ni, – förlåt att jag
säger rena sanningen! – förstört honom i hans goda
afsigter att fördölja sin herres tänkesätt emot
svenska konungen genom en låtsad okunnighet derom,
och om anledningen till hans bortovaro, i det ni
helt öppet uttalat att han mer älskar danska kronan,
än den svenska."
"Belasta icke mitt hjerta och mitt samvete med
nya qval! Den sanning som herr Knut ådagalägger med
handlingar skulle han förakta att förneka med ord. Jag
känner bättre hans tänkesätt och Sivar kan spara sin
förtviflan", sade Emmicka och bad att blifva lemnad
allena.
Uppfyllandet af denna önskan blef dock icke af lång
varaktighet. Doktor Hjärne, som af konungen blifvit
befalld att bota Emmickas onda, inträdde utan vidare
förberedelser i hennes rum. Han fann henne badande
i tårar och halfqväfd af snyftningar. Han frågade om
orsaken till hennes sorg, hennes smärta, samt drog,
af de många föregifvanden hon anförde, den slutsatsen
att intetdera angaf den rätta.
Hjärnes mångsidiga studier omfattade lika mycket
menniskans psychiska som fysiska förhållanden och att
Emmickas lidanden hade sitt ursprung i de förra mer än
de sednare var ett faktum, som hans iakttagelseförmåga
snart upptäckte.
Medan vi lemna honom att studera denna, vända vi oss
till de händelser som närmast timade på de krigiska
intressenas sida.
Att konung Christian fortfarande öfversände trupper,
till ökande af den styrka han redan egde på svensk
botten, var konung Carl nogsamt bekant, men så mycket
vigtigare var det honom att lära känna deras rörelser
och de punkter på hvilka de tycktes ha för afsigt att
koncentrera sig. Till utrönande af detta utsändes små
rekognoserings-detachementer, af hvilka ett under
Axels befäl. Detta skedde ännu samma dag konungen
anlände till Näs.
Påföljande morgonen inrapporterades till konungen
resultatet af dessa rekognoseringar. Alla hade
aflupit lyckligt och utan att hafva stött på några
fiendtliga skaror. Endast om den, för hvilken Axel
stått i spetsen, saknades ännu underrättelser. Först
längre fram på dagen ankommo sådana. En underofficer
och några man af hans trupp voro de enda som vände
tillbaka. De berättade att de en mil från Näs,
åt Landskrona-sidan till, stött på ett danskt
regemente som, vid åsynen af deras ringa styrka,
genast angripit dem. De hade försvarat sig med
envishet och käckhet. Deras anförare hade
gjort under af tapperhet, men då de sett honom,
betäckt af sår, falla till marken, hade de, som icke
redan blifvit öfvermannade af mängden, gripit till
flykten. Sedan fienderna lemnat platsen, hade dock
underofficeren med ett par man återvändt, för att
uppsöka sin fallne löjtnant och föra hans lik med sig,
på det detta måtte få en hederlig begrafning. Vid
kroppens anträffande hade de emellertid funnit,
att han ännu lefde, hvarför de burit honom in i en
bondstuga tills en fältskär kunde anskaffas.
Axel stod utmärkt väl hos konungen. Vid underrättelsen
om hans olyckliga tillstånd sände han genast efter
Hjärne och befallde honom att ofördröjligen resa,
för att undersöka Axels sår och bibringa honom den
hjelp som hans belägenhet kräfde. Innan Hjärne afreste
fann han sig böra underrätta sin patient på stället
derom, samt om den orsak som förmådde honom att för
någon dag öfvergifva henne.
Vid meddelandet häraf och då Hjärne nämnde den
sårades namn uppgaf Emmicka ett svagt rop och sjönk
med bleknande kinder tillbaka på sin soffa. Hjärne
höll henne luktsalt under näsan och återkallade henne
sålunda till lifvet. "Död?" sade hon, under det hon
stirrande fästade sin blick på Hjärne.
"Icke död, endast sårad", sade denne; "lugna er,
min sköna fröken! Många sår kunna läkas, annars vore
våra krigare att beklaga."
"Men många kunna endast blöda. Skynda er,
doktor! Skynda! Hvarför dröjer ni här?"
"Ert tillstånd hindrar mig att lemna er. Ni är mycket
upprörd. Min underrättelse har gjort ett djupt intryck
på er."
Emmicka skakade på hufvudet. – "Nej, nej! Jag är
lugn. Tänk icke på mig! Jag mår bra, mycket bra! Det
är blott ert dröjsmål som plågar mig."
"Den sårade är bekant?" frågade Hjärne.
"Han var det en gång, men det är länge sedan. Vi voro
då barn. Nu får det icke vara så."
"Jaså!" sade Hjärne vid sig sjelf. "De äro hvarandra
icke obekanta. Här torde jag ha nyckeln till
gåtan. Men hvarför skall hon sörja sig sjuk? Den
gynnarn måtte väl icke lemna ett sådant hjertas kärlek
obesvarad? ... Då vore han icke värd charpi till sina
sår. Han borde icke få hvila i vigd jord." Och med
dessa tankar lemnade han Emmicka, fullt öfvertygad
att han äfven skulle bäst gagna henne genom att skynda
till Axels hjelp.
Han fann vid sin ankomst att den var af nöden
påkallad. Axel blödde ur trenne sår, hvaraf dock
ett, som träffat bröstet, var det farligaste. Kulan
hade inträngt något åt högra sidan, följt refbenet
några tum och gått ut under skulderbenet. Doktorn
kunde omöjligen bestämma, om såret var dödligt eller
ej. Det skulle dock vara ett under om så icke vore,
och kulan kunnat taga en sådan väg, utan att skada
de ömtåliga delar, som hon måst beröra. Smärtan och
blodförlusten hade betagit Axel medvetandet. Först
då han blifvit förbunden och genom stärkande medel
samt en derpå följande sömn under natten återhemtat
någon kraft återkom han till en redig föreställning
af sin belägenhet. Vid åsynen af Hjärne lifvades hans
matta blick och han sade med en häftighet som ganska
illa passade för hans belägenhet "Hvad gör ni här,
herr doktor?"
"Denna fråga passar just er att ställa mig, herr
löjtnant! Lik som icke ni skulle behöfva mig?"
"Jag? ... Det finnes någon som behöfver er
bättre. Res tillbaka till henne, herr doktor!"
Hjärne log.
"I denna stund är ni i största behofvet af den hjelp
jag kan räcka."
"Konungen har befallt er att återställa henne till
helsan och konungens bud måste åtlydas."
"Konungen vill också se er återställd och hans
befallningar till mig i det afseendet få icke heller
åsidosättas", svarade Hjärne.
"Jag vill dö; jag begär intet bättre! Rif upp dessa
band! De plåga mig. Konungen kan icke fordra ett lif,
som icke mer kan gagna i hans tjenst."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
