Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia - Prins Fredrik af Augustenburg af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det förekom mig, som en mängd demoners hufvuden hånlogo
ur de fantastiska moln den bildade. Slutligen höjde jag
blicken och svarade:
"Nej, min far, jag kan icke fortsätta studierne; ty jag
vill bli målare.
"Är pojken förryckt!" utropade han och släppte pipan
till golfvet.
Äfven min mor sade bedjande:
"Kära Hugo, du frångår väl denna idé! De der drömmarna
trodde jag du slagit ur hågen."
"Lifligare än någonsin, hängifver jag mig åt dem",
utropade jag med värma. "Ja, jag känner mig oförmögen att
välja en annan bana ... Hade jag icke emellanåt kunnat
tillgripa pensel och palett, så hade jag omöjligt uthärdat med
boken. Mitt lif skall förtvina, om jag ej får ge ljus och
form åt de bilder, som röra sig i min själ!"
"Men om du misslyckas", sade min far med stränghet,
"om dina idéer icke skulle kunna kläda sig i
dugliga och antagliga former ... hvad glädje skulle väl då
ett förfeladt lif kunna bringa dig? Förtrampad och
beledd skulle du klandra dina föräldrars eftergifvenhet till
denna önskan, åt hvilken du kan vara förvissad jag aldrig
ger mitt samtycke."
"Låt mig blott försöka", bad jag ångestfull, "låt min
törstande själ ej försmäkta .. O, låt mig under några
terminer genomgå akademien i Stockholm, och gör jag då inga
framsteg, så kan jag ju återvända och fortsätta studierne,
då jag lofvar att vara så flitig, det jag skall godtgöra den
försummade tiden."
Min far teg, men jag såg af min mors bedjande blickar
det hon öfvergått på min sida.
"Om", började hon halfhviskande och något skygg, "om
Hugo skulle få försöka. Jag tror, det ej är rätt att betvinga
hans böjelse . . . och som sagdt: ett kort uppskof med
studierna gör nog inte mycket till saken."
"Inte göra till saken", brummade min far, "fruntimmer
böra ej blanda sig i affärer, som de ej förstå att bedömma.
Det är godt och väl att vara hjertnupen, men svag får man
ej vara . . . och just för det jag håller pojken kär, så nekar jag."
"Ack, var ej obeveklig", bad jag innerligt; ty jag såg
han hade svårt för att bibehålla sig konseqvent.
"Nå, i Guds namn då, men förebrå mig aldrig denna
svaghet!"
Och nu låg jag vid hans bröst, der jag dolde mitt
tårdränkta ansigte, och jag darrade af en onämnbar känsla.
Det förekom mig, som om min själ jublande svingade sig upp
mot högre rymder.
"Gud välsigne dig, pojke", sade min far med rörelse, "låt
se du alltid gör ditt gamla ärliga namn all heder, huru än
händelserne må gestalta sig!"
Min mor tryckte oss till sitt bröst, hon sade ej ett ord,
men hennes tårade ögon strålade af sällhet.
Nu börjades ett ifrigt samspråkande om den förestående
resan. Det var ej utan att mina föräldrar voro smått förskräckta
öfver, att jag ovilkorligen måste till Stockholm, som de
ansågo för ett riktigt Sodom och Gomorrha, hvarföre
beslöts, att min far skulle skrifva till en gammal bekant och
barndomsvän derstädes, hvilken var en välbeställd skomakare,
samt, om möjligt, få mig inackorderad i hans familj, förmenandes
att jag i ett stilla borgerligt hus lättast skulle undgå
lifvets frestelser.
"När jag tänker på denne barndomsvän, kan jag knappast
låta bli att le", sade skämtande min far, "öfver en viss
karakterslikhet mellan honom och Hugo; ty lika så säkert,
som du tror dig vara född till målare, lika säkert trodde han
sig vara danad till skomakare. Hans mor var en förmögen
prestenka, och hon ville nödvändigt se sonen bekläda samma
embete, som hennes salig man i lifstiden innehaft – men
pojken lät icke öfvertala sig, utan motstod förmaningar,
dåningar . . . ja, till och med hot om att hon skulle göra
honom arflös . . . han blef lästen trogen, och lär aldrig ha
ångrat sig . . . måtte du blifva lika förnöjsam!"
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
