Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Svenska grufvor af Th. - En lusttur till Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvari han underrättade honom, huruledes “en riddare, gömd
vid Östersjön, som uppehöll lifvet utan salt och bröd“, gjort
den vigtiga upptäckten, hvilken han erbjöd sig att meddela
konungen mot det han sjelf finge nåd. Denna beviljades, och
från denna stund togos grufvorna i arbete.
Sedan Store Carl blifvit hertig af “Sudermannaland, Nerikie
och Wermeland“ samt sjelf tillträdt regeringen öfver dessa
länder, – i och för sig ett icke föraktligt litet kungadöme, –
försummade han icke att göra sig närmare bekant med deras
naturliga förmåner och produkter. Den stora pest, som under
namn af Digerdöden år 1350 hemsökte äfven Sverige, sedan
den förödt hela Europa, hade särdeles rasat i Wermland
och der ödelagt vidsträckta trakter. Ännu på Carls tid hade provinsen icke hunnit repa sig; framför allt var befolkningen tunnsådd, och armar saknades. Men Carl visste råd. Han lät ditflytta kolonier af Finnar, som efter sitt lands sed svedjade i de stora skogarne och upptogo nya hemman; han inkallade utländningar, kunniga i bergsbruk, och genom dem höjdes provinsens bergshandtering. Sjelf verkade han outtröttligt, öfverallt, färdades litet emellan genom landet, och tillsåg att hans anordningar verkställdes. Det var under en af dessa färder, som han gaf namnet Carls skogar åt den trakt, som ännu kallas Carlskoga, men som då var en fullkomlig obygd, efter några vid sjön Möckeln för de resandes beqvämlighet uppförda stugor, kallad Möckelns bodar. Från hans vistande vid Persberg, der han ofta gästade hos bergsmannen Mattes, har man ännu berättelsen om huruledes hustrun i gården, som bittida på morgonen kom in i hertigens rum, för att hemta hans kläder till rengöring, hörde någonting knäppa i de på en stol liggande benkläderna och, troende att en råtta huserade i dem, med allo magt slog till det förmenta skadedjuret med ett vedträd och dermed krossade hertigens – ur, en för de goda Wermländningarne fullkomligt okänd tingest. Helst vistades dock Carl hos de rika bergsmännen Nils och Bengt i Wekhyttan, och under vistandet der upprann hos honom planen att bygga en stad på Wermlandsberg. Tillfället gynnade också hans afsigter.
Bergsmännen hade länge under sin förnämsta stuga hört likasom
en underjordisk klockringning, trodde derföre, att något spökeri
der vore å färde, och utbådo sig, då hertigen önskade
tillbringa en natt hos dem, att han ville hålla till godo med ett
mer oansenligt sofrum. Men Carl var icke rädd för spöken,
utan ville nödvändigt tillbringa natten i den af alla andra
skydda kammaren. Antingen han nu hörde klockringningen eller
ej, – nog af, följande morgonen berättade han sina värdar,
att klockorna ringt hela natten, och lät dem förstå, att här
vore ett allt för heligt rum för bergsmän att bo på, och att
en kyrka borde byggas här. Så skedde äfven. Den gamla
Wermlandsbergs- eller Fernebo-kyrka flyttades hit från
Kallhyttan, och den nya staden utstakades vid den punkt, der
Fernsjön och Lersjön förena sig samt falla ut i Daglösen.
Staden, under hvilken hela den redan i 14:de århundradet omtalade Wekhyttan lades, blef det n. v. Philipstad, uppkallad efter hertig Carl Philip, och privilegierna för densamma utfärdades i April 1611. Carl fick dock aldrig se denna sin skapelse: han dog redan i slutet af Oktober
samma år.
Till Philipstads pastorat hör annexsocknen Nordmark, från hvars gruffält den motstående teckningen är tagen. “De mest tvärstupande afgrunder“, – säger en resande, – “bilda infarterna, hvarifrån de gångar åt alla sidor mynna, hvilka genomkorsa jordens inre, för att befordra den dyrbara malmen upp i dagen. Ofantligt höga trätorn resa sig, inneslutande de kranar och vindspel, förmedelst hvilka tunnan med arbetarne nedfiras och malmen i stället upphissas. Men denna afgrund är endast en del af det djup, dit den djerfva menniskan vågar sig ned, ty den botten, på hvilken man står, bildar blott en afsats, och framför oss gapar en ny klyfta, en ny afgrund, medan nya häftyg ur förfärligt djup upphemta jordens skatter i dagsljuset.“ – På Nordmarks gruffält bearbetas för närvarande tre grufvor, hvilka, tillika med Tabergsfältet, Finnmåsse- och Finnehyttefälten, höra till Philipstads norra och vestra Bergslag, medan Persbergs- och Yngshyttefälten samt Långsands och Kroppa grufvor höra till Philipstads östra Bergslag. Af de 1,817,000 centner jernmalm, som 1862 brötos i alla Wermlands grufvor, hemtades ensamt från
de tre grufvorna på Nordmarksfältet icke mindre än 209,140
centner.
Th.
 |
| Dam i Kairo. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
