Print (PDF) - On this page / på denna sida - Veracruz och "Tierra caliente" - En försvunnen sjö. Af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trotsar döden, för att så hastigt som möjligt blifva rik, och sedan kunna njuta det snabbt förvärfvade i ett sundare himmelsstreck. Man har representanter af nästan alla europeiska nationer, äfvensom nordamerikanare, och dessa främlingar bilda ett slags sällskapligt samfund, hvars ledamöter till största delen umgås ensamt med hvarandra, samt i mån af möjligheten inrätta sig efter sina behof och vanor. Med mexikanarne undvika de gerna all beröring, som ej är obetingadt nödvändig. Främlingarne äro hatade, men de utgöra "ljuspunkten i barbariets natt". Vi vilja ytterligare tillägga, att Veracruz har lyktor till belysning af gatorna, att asgamar, zopilotes, äro ofantligt talrika, sitta på alla tak och förrätta tjenst som sundhetspolis: att man för ingen del kan skydda sig mot stingmygg genom moskitonät, mot giriga loppor och mot zancudos, hvilka krypa i huden och fylla sig med blod, tills de bilda ett klot, samt att ändtligen en hel hop andra pinande insekter ingalunda fattas, hvarigenom vistelsen i denna stad blifver allt annat än behaglig, hvarför alla främlingar ha en serdeles motvilja för att uppehålla sig derstädes. Veracruz' hamn är egentligen alls ingen hamn, utan en mycket dålig, ytterst osäker redd; likväl finnes det på Mexikos golfkust ingen, som vore bättre. Den har en stendamm, molo, hvilken skjuter ut omkring 200 fot i sjön; vid denna lägga båtar och små kustfartyg till, och här är alltid ett rörligt lif. Redden har många klippor, sandbankar och dålig ankargrund, samt erbjuder intet skydd mot de nordliga stormarne. Kusten bildar en framspringande båge och tillika flera bugter. Österut, gentemot staden, ligger den stora Gallega-banken, på hvars nordvestliga kant reser sig fortet San Juan de Ulua. I vester ligga ännu flera bankar, och inlöpandet i hamnen kan endast ske genom stor försigtighet. Nämnde fästning eller borg beherrskar Veracruz och ligger endast omkring 800 steg från staden. Trots de starka murarne och 360 kanoner, har denna borg, hvars uppförande kostade 40 millioner hårda piaster, alltså 153 millioner svenska riksdaler, flera gånger blifvit intagen. Ön de los Sacrificios (Offerön), som ligger på Veracruz' redd, har sitt namn af Aztekernas menniskooffer.En försvunnen sjö.
Storsjön i Jemtland afsläpper sitt öfverflödiga vatten genom Ragunda-elfven. Den flyter i östlig riktning ut mot Östersjön. När den hinner nära gränsen af Medelpad utvidgar den sig till en sjö, som är 2 1/2 mil lång, 1/6 mil bred på vidaste stället, och hvars största djup är 15 famnar. Den kallas Ragundasjön. Äfven Ammerån och Halån utgjuta sitt vatten i densamma. Ragundaelfvens strömfåra gick genom sjön ned emot dess sydöstra ända, och löpte der in i Sandviken. När den här möttes af en sandås, krökte den sig omkring Qvarnudden och löpte ut i en smal ränna. Den väldiga vattenmassan fick straxt vid utloppet ur sjön ett fall af 10 fot, och, sammanträngd mellan stränder, som äro blott 150 fot skiljda från hvarandra, brusade den snart fram med förfärande häftighet. En sextondels mil från forsens början sänkte sig den klippiga strömbädden plötsligt, så att vattenmassan måste göra ett lodrätt fall af 62 fots höjd, för att komma ned i bassängen der nedanför. Skummet yrde 70 fot högt upp i luften. Under fortsättningen af sjelfva forsen gjorde den ytterligare ett fall af 21 fot. Hela denna sträcka kallades med ett gemensamt namn Storforsen eller Gedungsen, och var ett af de ståtligaste vattenfall i norden. Efter Storforsens slut antager elfven en stillare karakter och blir, under namnet Indalselfven, en af Sveriges största floder, som utfaller i Östersjön vid Wifsta varf, norr om Sundsvall. Denna sjö -- Ragunda -- och denna fors -- Gedungsen -- funnos, sådana de nu äro beskrifna, intill den 6 Juni 1796. Då försvunno inom 3 timmar både sjö och fors. Der Ragundasjön fordom försåg bygden med fisk, der skörda invånarne nu sitt mesta hö och samla det i de på den fordna sjöbottnen ("Bottnarne" kallas också dessa marker) uppförda ladorna; och der förut sedan årtusenden dånande vattenmassor störtat fram, der, på den fordna forsens bädd, vandrar nu den nyfikne resanden torrskodd mellan gräs och buskväxter. Endast i djupet af de omtalta Bottnarne, framflyter Ragunda-elfven fredligt och fortsätter sitt lopp lika stilla på andra sidan Qvarn-udden, i rak fortsättning af den förenämnda Sandviken. Genom hvilken händelse har då en så stor förändring kunnat så plötsligt försiggå? Storforsens våldsamhet lade hinder i vägen för en lifligare handel med trävaror från de ofvanför belägna socknarne. Något litet bräder sågades der, men de måste köras landvägen förbi forsen, och kunde först derefter lastas på båt och föras utför Indalselfven till lastageplats vid hafvet. Allmogen försökte någon gång äfven att släppa timmerstockar utför forsen, "men", heter det i en handling från 1765 -- "nästan hvarenda stock kom neder på sin ända, antingen skaten eller storändan, lodrätt, och stjelptes i detsamma omkull och krossades mot de i förväg lagda klipporna." Alla ofvanför Ragundasjön vid elfven liggande socknar önskade således lifligt, att den måtte få ett annat utlopp. Särskildt intresserade härför voro Ragunda sockens invånare derför, att om Storforsen kunde undvikas, skulle laxen komma upp till dem, i stället för att den nu stannade nedanför forsen, äfvensom derför, att de skulle vinna ny jord, om sjön blefve sänkt. Ortens allmoge tänkte i följd häraf, sedan lång tid tillbaka, på en sjösänkning, och förslag till utförande häraf kommo allt emellan å bane.
Karta öfver Ragundasjön och Storforsen. Tre särskilta gånger, med flere eller färre års mellantid, begyntes arbete för att bereda sjön ett nytt utlopp. Planen var alla gångerna en och samma. Den bestod deruti, att man skulle genomskära Qvarnudden i ungefär samma riktning som en redan af naturen danad bäck, och skapa en kanal af något öfver 2000 alnars längd, hvarigenom vattnet skulle få ett utlopp, nästan parallelt med det gamla, men mindre brådstupande. För att vinna detta ändamål behöfdes endast att genomskära den sandås, som var belägen midt för Sandviken. Denna ås var 300 fot bred, dess spets låg, 30-40 fot öfver Ragundasjöns yta, men 102 fot öfver Lokängen, på andra sidan. Ofvanstående karta visar tydligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
