Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 2. 1864
- En försvunnen sjö af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lokalförhållandena. I Sandvikens innersta bugt mötte sjön
en naken lerstrand, som småningom höjde sig till 16
fot öfver sjöns yta. Den stötte mot den med barrskog
bevuxna sandåsen, som här endast hade omkring 20 fots
höjd öfver leran vid dess fot. Gick man upp på spetsen
af åsen, så fann man den stupa tvärbrant ned mot den
108 fot lägre liggande Lokängen. Denna äng var fårad
af en bäck, som kom fram under sandåsen och rann ut
i elfven omkring 1600 alnar från sandåsen. Följande
naturens genom denna bäck gifna anvisning, ville man
gräfva igenom sandåsen. Men, som sagdt, de påbörjade
försöken afstannade tre gånger.
Sista gången – det var år 1793 – kom till Ragunda en
man, hvilken var född i socknen nedanför Storforsen,
som i sin ungdom hade sysselsatt sig med att upphandla
virke åt skeppsredarne i Sundsvall, och hade sedan
der sjelf blifvit handlande, men gjort cession, och
hvars äfventyrliga sinne hade förskaffat honom namnet
"Vild-Hussen".
Vild-Hussen erbjöd sin hjelp åt det bolag af bönder,
som hade bildat sig för Ragundasjöns sänkning. Han
hade ringa anspråk – han erhöll i kost och arvode
för hela företaget ej mer än 100 rdr – och hans anbud
blef antaget.
Huss öfvergaf de metoder, man hittills följt, för
att genomgräfva sandåsen. Man hade dertill användt
menniskokraft. Huss använde i stället just det
element, som man ville besegra, Han fann en liten
bäck komma från Boberget och falla ut i Sandviken;
den hette Boängsbäcken. Från dess öfre del började
han lägga rännor af urhålkade trädstammar i jorden
och ledde sålunda bäckens vatten 600 fot långt
förbi sandåsen till en från föregående gräfningar
qvarvarande fördjupning, öster om sandåsen. Han
ville sålunda anfalla sandåsen bakifrån och låta
bäckens vatten genomskära den. Men han märkte,
att rännornas svaga vattenmassa endast gjorde ringa
effekt. Den förmådde blott bortspola obetydligt af
den lösa sanden. Derför anlade han en fördämning af
plankor i det erhållna diket, tätade fördämningen
med murbruk, försåg den med lucka och fodrade dikets
eller grafvens sidor med plankor, för att stärka
den. Så lät han Boängsbäckens vatten genom rännorna
flyta ned i denna reservoir. När tillräckligt med
vatten var samladt, öppnade han dammluckan och lät
det rusa ut i Lokängsdälden. Det förde då alltid med
sig massor af sand ur åsen. Allt efter som utskärning
skett, flyttades fördämningen mer tillbaka in i åsen,
sedan först gräfning skett, för att få reservoirerna
nog djupa. Dammluckan bevakades ständigt af två man
och öppnades hvar sjette timma om våren, då det var
mycket vatten, men en gång om dygnet under sommaren,
då det var mindre vatten i bäcken. Sedan åsen var helt
och hållet genomskuren, lät Huss med spade upptaga
en graf genom den leriga stranden mot Sandviken. Den
var fodrad med plankor och 8 alnar djup närmast åsen,
men mycket grundare invid sjön.
Huss blef, både förr än han började sitt företag
och när han hunnit till den punkt, hvartill vi nu
hunnit, afbruten i sitt arbete genom tvister mellan
Ragundaboerna och de nedanför Storforsen boende om
ersättning, i händelse af skada; men om våren 1796
var han oförhindrad att afsluta sitt värf. Dertill
behöfdes endast att låta Boängsbäckens vatten
fortfarande spela genom sandåsen, för att fördjupa
kanalen, så att vattnet ur sjön skulle få tillräckligt
fall. Vattnet var ännu lågt, så att det icke föll
in i lergrafven på Sandvikssidan; men den 30 Maj
visade det sig der, då sjön begynte stiga i följd af
vårflödet. Oförfäradt fortsatte Huss att låta fördjupa
kanalen genom sandåsen, för hvilket ändamål två man
af byalaget turvis släppte på vatten ur dammen.
*
Den 6 Juni var en solig, nordisk sommardag. I den
genom lerstranden öppnade grafven strömmade redan
vatten, tillräckligt att drifva ett sågverk. Det
var afton. Sjön låg spegelklar mellan sina höga
stränder. Solen hade hunnit ett stycke ned mot sitt
läger. Då syntes en båt lägga ut från Sandviken och
med kraftiga årtag drifvas framåt. I båten sutto
Anders Pehrsson från Gisselgård och en hans granne,
hvilka båda återvände från trakten af Lokängen,
der de hade
varit sysselsatta vid den graf, som var bestämd
för – Ragundasjön. De hade blifvit aflösta vid
dammluckan af två nya vakter. Komna halfvägs på
sjön, träffade de två nämndemän från Forss, hvilka
rodde hemåt, i motsatt riktning. "Få vi fara nya
vägen snart?" frågade den ene, gäckande. "Gerna för
mig", svarade Anders Pehrsson, som redan hade anat
oråd, "men far ej för nära, ty då far ni för sista
gången."
Knappt hade de begge nämndemännen kommit ur
sigte, förrän Anders Pehrsson märkte, att den först
så stilla sjön blef så strid, att han endast med möda
kunde få båten framåt. Han lyckades dock komma till
den nedanför prestgården belägna landningsplatsen,
der han lade till med båten. Sjön hade då fallit
en aln. De begge nämndemännen sågo vid samma tid
sin båt jaga utför sjön med ilande fart. Som ingen
vind blåste, funno de, att det ej stod rätt till,
utan att någon ovanlig fara hotade dem. De vände
derföre mot land. När de med möda hunnit detta på
några stenkast nära, sågo de båten stanna på det
torra, långt från den förra stranden. På alla sidor
omgifven af en lös lermörja, måste de arbeta hela
natten, för att få båten i land, på det sättet, att
de togo ut bottenbetäckningen i båten och lade den
öfver dyen att stiga på för hvar gång de skulle draga
båten ett stycke framåt. De kamrater, som aflöst
Anders Pehrsson och hans följeslagare och stannat
qvar vid stranden af Lokängen,
fingo der se sjön vältra stora vattenmassor in
i grafven. Inseende faran, lemnade de allt hvad de medhade i
sticket och sprungo uppför Boberget, glade
att åtminstone rädda lifvet. Bullret af
vattnets inströmmande hördes i Walla by, 2
mil nedanför Storforsen. Folket trodde
först, att det var åskan som gick, och
blefvo mycket förvånade häröfver, emedan himlen
var klar. Men snart förstodo de rätta orsaken.
Ännu starkare hördes detta buller naturligtvis i den
blott 1/2 mil från grafven belägna Österrede by. En
då tjuguårig bondson, Nils Jonsson, har berättat, att
Vild-Hussen hade tillbragt den föregående natten
i Nils Jonssons hem, och då sagt till hans fader:
"i morgon kommer Ragundasjön!" Nils Jonsson tvekade
således icke om hvarifrån bullret härledde sig,
och begaf sig på väg till Storforsen. Vid ankomsten
dit, fann han ingen märklig förändring hafva
försiggått. Ännu brusade fallet med samma majestät,
ännu kastade det sitt perlskum upp mot himlen. Men
inom kort är allt förändradt. En ofvanom det
lodräta fallet belägen qvarn stannar
– ty den saknar vatten. Den väldiga Gedungsens dån
tystnar för alltid. Fors-svalgets vatten rinner
tillbaka, i stället för framåt, och på den
svarta stenbottnen, som nu kommer i dagen,
synas fiskarne förläget sprattla. Få menniskor –
om ens någon – torde hafva skådat en sådan syn,
att ett vattenfall förlorar sitt vatten, och en
fors tager riktning bakåt, i stället för framåt.
Det bör nämnas, att orsaken till sjöns häftiga
utfallande var, att under sandåsen, hvarigenom
grafven gick, icke fanns fast botten förrän 30
alnar under Lokängsdäldens yta. Detta hade hvarken
sänkningsbolaget eller Vild-Hussen brytt sig om
att undersöka, utan de hade blindt antagit, att fast
botten fanns högre upp mot jordytan. Men när genom
flödets våldsamhet sand och jord fördes undan,
så att grafven blef nästan lika djup som sjöns
botten, måste i det närmaste hela sjön rinna ut.
Omkring klockan 9 på aftonen af förutnämnde dag,
den 6 Juni 1796, hade vattnet brutit sig
väg genom sandlagret i Lokängsdälden. Så väl
Ragundaelfvens vatten – då högre än i mannaminne,
i följd af häftig snösmältning på fjellarne –
som sjöns vatten störtade ohejdadt in i öppningen,
ryckande med sig stora massor af den skog, som växte
mellan Lokängen och förra elfrännan. I vägen
för den framvältrande vattenkolonnen låg vid gamla
elfvens norra strand, omkring 1000 alnar nedanför
Storforsen, Ö-mon eller Laxboda-holmen en holme
af omkring 20 tunnlands vidd, hvarå Westerede bys
invånare hade sina fiskbodar och fiskredskap.
Vattenmassan förde hela holmen med dess resliga barrskog
och byggnader utför strömmen. Vid Svarthålsforsen,
der stränderna äro sammanträngda, fastnade holmen
och bildade, i förening med den vid Lokängen
bortskurna skogen, en temligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0062.html
